Ingenting är heligt: Ett mjukt paket

Jag slår ihop boken “Ingenting är heligt” av Dennis Lehane och funderar en stund. Det här är den tredje boken i serien om privatsnokarna Patrick Kenzie och Angela Gennaro i Boston. Det är först sista tredjedelen av boken som den egentligen tar fart i intrigens tvära kast. Men trots att jag tyckte om upplösningen och var nog så överraskad kan jag inte undgå att känna att det är den sämre boken av de tre jag läst. Intrigen är inledningsvis aningen krystad och hårt dragen. 

Kenzie och Gennaro har slagit igen detektivbyrån efter den andra bokens omtumlande händelser och tänker ligga lågt. Men de blir kidnappade och finner sig hemma hos miljonären Trevor Stone som sörjer sin försvunna dotter Desiree. Han har ett vanställt ansikte efter ett mordförsök och tillbringar dagarna i en rullstol. Han är döende. Men han skyr inga medel för att ta reda på vad som har hänt hans dotter och anlitar detektiverna för att dem är “oförsonliga”. En stor summa pengar och en känsla av kontakt med den döende miljonären gör att Kenzie och Gennaro bestämmer sig för att anta uppdraget att leta reda på Desiree. Spåren leder till den religiösa organisationen Sanningens och uppenbarelsens kyrka i Boston och en klinik för sorgbearbetning. Plötsligt sitter de på planet till Florida i fotspåren efter Jay Becker som först anlitades för att hitta Desiree. Becker är inte bara en privatdetektiv han också, han är även i alla avseenden Kenzies mentor. Men han är nu också försvunnen.

Det jag tycker om med Kenzie och Gennaro-serien är hur medvetet hårdkokt den är. Karaktärerna är lite för smarta, lite för roliga och lite för snygga. De hamnar omgående i trubbel och det är sedvanligt våldsamt. Men för att vara böcker som lever på att vara lika delar skräp- som spänningslitteratur är karaktärerna oerhört väl realiserade. Kenzie, men särskilt Gennaro, är allt annat än så transparent som man kan tro. Dialogen är rapp och ibland rent av rolig och relationen mellan dem utvecklas på ett vackert sätt. Men där de två inledande böckerna i serien hade ett händelseförlopp som alltid kändes följsamt och i sin brutala våldsamhet logisk är kasten så tvära i “Ingenting är heligt” att jag tillslut inte riktigt orkar med. Nog för att en av de stora behållningarna i Lehanes berättande är hans oförutsägbarhet men här svänger han både en och två gånger för mycket. Vilket är synd. För miljöerna och dialogen är på lika hög nivå som alltid. Det är vad som på engelska kallas för pulp fiction i snygg, elegant och underhållande förpackning. Men paketet är inte lika hårt som vanligt.

Somewhere: En subtil och underväldigande besvikelse med några ljusglimtar

somewhere2

Trots delade reaktioner från publik och kritiker gick jag ändå in i Sofia Coppolas film med höga förväntningar. Somewhere framstår med all tydliget som systerfilmen till hyllade Lost in Translation, en film som har blivit en av mina all time favoriter. Kärleksbrevet från Tokyo har en stämning, ett foto och en stillsamhet som är så vackert sorsgen. Små ögonblick av briljant kulturkrockshumor, levererat av en Bill Murray i sitt livs form, varvas med ett trovärdigt porträtt av en superstjärna på nedgång mentalt. Han möter en försummad nybliven fru, spelad av Scarlett Johansson, i ett nytt, stort land och magi uppstår.

Jag ville så gärna att Somewhere skulle ta vid där Lost in Translation slutade. Men filmen känns lika vilsen som Coppolas karaktärer. Filmen följer Johnny Marco, även han en filmstjärna, denna gång i L.A. Jag tror i alla fall att han är en filmstjärna men egentligen ges vi få bevis på om så är fallet. Detta gäller mycket i filmen som har tagit de mest subtila delarna av Lost in Translation och brett ut dem över en hel film. Coppola vill så gärna berätta med undertext att hon tillslut glömmer bort att ge tittaren någon fom av rikting. Vi vet genom filmen inte så himlans mycket om var superstjärnan kommer ifrån, vad som har gjort honom till den han är eller varför han tillslut hamnar på sitt hotellrum gråtandes över att han “har blivit ingenting.” Detta är nämligen vad filmen handlar om. Johnny knullar runt och super men det är tydligt att han är tom inombords, när dottern kommer på besök tvingas han utvärdera sitt liv och komma till insikt med vad han egentligen håller på med. Och det är allt. Filmen börjar med Johnny, spelad av Stephen Dorff som gör det bästa av rollen, körandes runt, runt med sin Ferrari vilket beskriver filmen som helhet.

Filmens enda egentliga behållning är de få gånger dottern Cleo är närvarande. Elle Fanning lyfter filmen var gång hon skuttar in i bildrutan som en stark kontrast. Det är i scenerna mellan far och dotter som filmen faktiskt fungerar men deras relation blir alldeles för mycket av en parentes. När hon lämnar pappan för att åka på läger inför sista akten ropar Johnny efter henne “I’m sorry I havent been around” och jag sitter och tänker, för guds skull låt inte henne åka.

Jag tycker väldigt mycket om Sofia Coppola, Lost in Translation är film nog för att stå fast vid det, men Somewhere är något av ett introvert och sömnigt snedsteg. Istället ser jag fram emot The Bling Ring som nyligen plockades upp av A24 Films. En distributör som verkar ha extremt god smak.

Cloud Atlas: ambitiös men huvudlös resa som framstår som en improvworkshop av fantastiska skådespelare

cloud-atlas-trailer-2137111110

Syskonen Wachovski har en väldigt tydlig stil. Både The Matrix och V för Vendetta bär deras tydligt framtidsdystopiska stämpel medan de river i ämnen som utseendefixering, folkets vilja och vad verklighet egentligen är. Därför är Cloud Atlas något av en överraskning rent stilmässigt. Filmen har visserligen samma dystopiska drag i en av sina många storylines men spänner i övrigt över stora tidsperioder. Baserad på en hyllad bok med samma namn är det en ambitiös filmatisering. Den berättar om ett antal karaktärers parallella resor i vitt skilda tidsepoker, från den amerikanska söderns slavhandel med Jim Sturgess (21One Day och kommande Upside Down) i fokus via en pulp fiction-doftande journalist spelad av Halle Berry på 70-talet till den äldre författaren Jim Broadbent (Moulin Rouge, Gangs of New York) med en livsberättelse i modern tid. Vidare går tåget till den tidigare nämnda dystra framtiden för artificiella livsformer i ett futuristiskt Seul med Tom Hanks som något av centralfigur i ytterligare en parallell berättelse och flera andra stora namn i biroller. Framförallt en energisk Hugo Weaving gör både en och annan fantastisk roll. Flera skådespelare spelar nämligen flera karaktärer i en berättelse om hur lika vitt skilda livsöden kan vara.

Det är fantastiskt att se Tom Hanks som jag saknat en tid, han är sedvanligt proffset som levererar. Ben Winshaw (Skyfall) gör knappast bort sig och Hugo Weaving har hur kul som helst, särskilt i ett segment där han i blond peruk och högklackat tydligt kanaliserar Nurse Ratched från Gökboet. Men som ni märker är det något av en röra till persongalleri som man kastas in i. Och det är detta som är mitt problem. Jag är inte en dålig filmtittare, jag kan förvisso vara rätt trög, men jag är en engagerad filmtittare. Cloud Atlas kräver dock oerhört mycket av sin tittare i sin långa form och ger inte tillräckligt mycket hjälp för att hålla isär trådarna. Tittaren får ingen som helst payoff för att sitta igenom filmens 172 minuter som enkelt hade kunnat vara en halvtimme kortare utan att förlora innehåll. Flera av berättelserna är dessutom oerhört underutvecklade medan andra väger över (Jim Sturgess inledande segment känns slapphänt och väldigt oengagerande, medan Susan Sarandon får brottsligt lite screentime). Man har tagit i ändra från magtrakten och målat med alldeles för bred pensel. Det är överambitiöst, obalanserat och en film som kräver alldeles för mycket av tittaren och visar under resans gång mycket lite av vad den få i gengäld. Skådespelargalleriet är enastående och många av dem ger underhållande prestationer. Men det går inte att komma ifrån känslan av att det mest är en improvisationsövning mellan skickliga oscarvinnare där de skojar med varandra en stund och sedan går och skämtar vid kaffeautomaten. Det är tydligt att det är en svår bok att filmatisera, och ansträngningen är beundransvärd, men Cloud Atlas förstärker bara känslan av att vissa böcker inte borde röras och att ambition inte alltid är av godo.

Särskilt om den är huvudlös.

The Descendants: Vacker och litterär berättelse om att förlåta

2011_the_descendants_007

Matt King bor i paradiset. Det är vad hans vänner på fastlandet hade beskrivit det som. Matt beskriver det som en plats som alla andra. En plats där folk lider av arbetslöshet, där han inte surfat mer än vad man gör i New York och där hans fru ligger i koma. Filmen kastar oss in mitt i hans stora livskris på Hawaii. Som ättling till en hawaiiansk kung och ansvarig för en skärva av paradiset ska han nu, tillsammans med väldigt engagerade kusiner, sälja till rika människor som vill bygga hotell. Med frun liggandes med slangar på obestämd tid ska han också ägna sig åt något han aldrig varit ansvarig för. Sina två döttrar. När läkaren säger att koman kommer bli permanent och fadern tvingas berätta nyheten för den äldsta av sina döttrar stående i familjens nu ostädade pool tar filmen en ny vändning när tidigare okänd information kommer upp till ytan.

Alexander Payne, som också skrev och regisserade Sideways (en film jag planerar att se snarast), har skapat en melankolisk men fantastisk berättelse på öarna utanför USA. Filmen är kraftigt storydriven och har ovanligt mycket dialog för att behandla så tunga ämnen. Död, sorg och förlåtelse. Om vi inte tar hjälp av andra makter, om vi knappt har en relation till våra barn, hur hanterar vi förluster? Med små medel skapar Payne scener och dialoger som pendlar från sorg till ilska. Jag älskar hur sliten Geroge Clooneys karaktär blir utan att ge sken åt det inför andra. Bilderna är fantastiska och skapade med lätt hand. Man tror tidigt att man vet precis hur filmens final kommer spelas ut men den är överraskande snygg och återhållsam. Den gör konflikten man väntar på till en inre konflikt. Den tar ett steg bort från situationen och frågar sig själv, vad vill karaktärerna verkligen ha ut av det här?

Man får en känsla av att man köpt en teaterbiljett och följer med skådespelarna runt på Hawaii med en badstol under armen redo att sätta sig för nästa scen. Så framträdande är övärlden för mig i bakgrunden och så engagerande berättad är filmen. Berättelsen är eftertänksam och vacker och bärs av framförallt två starka skådespelarinsatser av George Clooney som Matt King och Shailene Woodley som den äldsta dottern Alexandra. Detta med två-tre ögonblick av stor deadpan-humor levererad av Alexandras minutiöst korkade vän-pojkvän Sid, spelad av Nick Krause, som frågar om man någonsin “…tänkt på hur gamla och efterblivna alltid går så långsamt?” mitt i en känslomässigt stark scen med Clooney och dottern.

Alexander Payne är redan en favorit gällande manusförfattande och det faktum att han fick en Oscar för The Descendants är inte konstigt.