Etikett: Personligt

> Llojd – 70/30

För att vara en nostalgisk person stannar jag inte så ofta upp och tittar bakåt. I alla fall inte med perspektiv. Snarare med lupp för att studera misstag. Man borde bli bättre på nostalgi. Den sortens nostalgi som får en att må bra.

Det fanns en tid då den här bloggen nästan bara handlade om vilket utseende den skulle ha. Jag satt hemma i mammas källare och ändrade rad efter rad i CSS:en. Jag gjorde det i bloggens inbyggda redigeringsläge och körde ändringen live varje gång. Något som idag hade kunnat användas som en läskig berättelse på en halloweenfest för programmerare.

Jag fantiserade om att jobba på en reklambyrå och få resa. Tanken att få jobba med webbdesign lät så avlägsen och osannolik. Jag har alltid sett det jobbet som likt en inredares. Han kommer in efter att alla har gjort grovjobbet och vevar med sin dyra halsduk, ett glas vin och bestämmer hur puffade kuddarna ska vara.

Men nu får jag betalt för att puffa kuddar.

Så hör jag den där jävla signalen igen.

En irriterande glad melodi som låter som en tremansorkester som firar att de blivit av med oskulden. Hej och hå. Jag öppnar balkongdörren för att se om det finns någon jag kan hytta ilsket åt. Det är en väldigt knasig melodi för att vara ett larm från en bil, men jag antar att det är möjligt. Men ingen verkar reagera. Suck.

Att inte folk kan ha ordning på sina saker. Det är säkert femte gången jag hör den nu. På lika många dagar. Nu får de väl lägga ned. Vad skönt det ska bli att flytta här ifrån, tänker jag.

Så tittar jag på min mobil på skrivbordet. Den vibrerar.

Det är min ringsignal.

Som jag har råkat ändra.

Den har ringt de senaste dagarna. Men jag har inte hört att det kom därifrån.

Jag behöver verkligen börja jobba igen.

#justkallethings

Jag är en lugn och lagom vanlig man. Är alltid snäll och trevlig när jag kan. Jag har ett vanligt jobb och bor på en tätort på en slätt. Det finns flera bra beskrivningar i vår populärkultur för mig. Det är det som gör bra populärkultur. Jan Gradvall skriver att finkultur speglar hur vi vill vara medan populärkultur speglar hur vi egentligen är.

Jag har en ganska ovanlig åkomma. Jag skapades i denna värld med en sämre förmåga att höra än andra. Det kallas för ett handikapp. Det har alltid känts olustigt för mig att kalla mig själv för handikappad. Jag ville, som alla andra barn, vara precis som vanligt. Jag ville inte vara annorlunda. Man står och går som de andra för att smälta in. Men det blev svårare ju äldre jag blev. Tonåringar pratar inte lika högt och vuxna pratar ibland inte alls.

Koncentrationen som krävs för att stå och gå som alla andra barn har gett återkommande smärtor, migrän och utpräglad trötthet. Det känns som att jag har sagt det flera tusen gånger nu. Det känns som att jag har sagt det så många gånger att min omgivning har tröttnat. Men jag säger det igen. För att de ska lyssna. För att de ska prata med mig.

I Sverige har vi institutioner som ska hjälpa de som har det svårt. De har alla olika namn och ska specialisera sig på olika områden. Vissa, är det tänkt, ska hjälpa nyanlända till Sverige. Vissa ska ta hand om barn som farit illa. Vissa ska hjälpa handikappade.

Men det råder en misstro hos den hjälpande handen. Om man är en lugn och lagom vanlig man granskas man. Man korsförhörs. Aldrig har jag känt mig så anklagad som när jag har bett om hjälp. Försäkringskassan frågar om jag verkligen är handikappad. De begär utlåtande av en läkare. De begär svar.

I måndags var jag där och gav dem alla mina svar. Jag sade det jag har sagt flera tusen gånger igen, och igen. Jag försökte kompensera mitt alldeles alldagliga utseende med information och papper och blanketter och utlåtanden. Jag försäkrade dem om att jag faktiskt behöver hjälp. Att det faktiskt är så att jag hellre hade varit som de andra barnen, än suttit där och försvarat mig själv tills jag nästan velat gråta.

Men så tittar den hjälpande handen på mina papper och skakar på huvudet. Det räcker inte, säger de. Hörselskadan är inte tillräckligt grav. Du mår inte tillräckligt dåligt. Jag känner mig uppgiven och frågar vad jag kan göra. Jag kan be en av de specialister som står på min sida att ge ett utlåtande. De audionomer som har följt mig i flera månader som förstått precis varför jag är så trött varje dag, som förstått konsekvensen av min situation, som förklarat för mig hur allt hänger ihop. Men deras åsikt väger lätt säger försäkringskassan. De väger lätt i jämförelse med läkaren som jag träffade i tio minuter. De väger lätt i jämförelse med den granskande läkaren som jag inte träffade alls.

Försäkringskassan vill att jag ska vara normal. Att jag ska vara en lugn och lagom vanlig man och sluta vara så handikappad.

I torsdags var jag hos ögonläkaren. Jag hade blivit skickad dit av optikern som inte hade kunnat förklara varför jag plötsligt såg sämre på ena ögat. Efter bara fem minuter kom svaret. Jag har grå starr. Nej, det är inte långt gånget och inte så allvarligt. Men jag kunde inte undgå att tänka tanken när jag gick därifrån.

Om jag blir blind också kanske jag får hjälp.

Jag håller tummarna.

När jag är ute och går stannar jag under tunneln och tittar upp på texten. Hur jag än vänder och vrider på det kommer jag fram till samma sak. Det känns som att det inte borde vara så här.

Campus är en bubbla. Alla studenter vid Linnéuniversitetet i Växjö vet vad det innebär. Det är ett gammalt uttryck som beskriver den overklighetskänsla som man omges av. Det är så vedertaget att det har förevigats i klassiskt klotter. Universitetet ligger vid teleborgsvägen. Den utgör gränsen mellan campus och omvärlden. För att ta sig in och ut från campus behöver man ta en av två tunnlar under vägen. Längre än någon kan minnas har det stått klottrat ovanför tunnlarna: ”In i bubblan”. När man lämnar campus har det stått ”Till verkligheten”. Halvannan månad kom kommunen och tvättade bort klottret. Nästa helg var det tillbaka. Tillslut bestämde man sig för att måla dit det permanent och bubblan var nu en del av verkligheten.

Jag har stått i kö för en bostad i 2600 dagar. Det betyder att jag har stått i kö i ungefär sju år. Missförstå mig inte. Det finns lägenheter man kan ta. Men med det begränsade urvalet innebär det att jag hade fått ta en lägenhet med hälften så mycket poäng och tre och ett halvt års köande hade varit förgäves. Och även om jag har varit en god student med sparsamma vanor har jag inte den miljon jag hade behövt hosta upp för vilken tvåa som helst i staden. De nya lägenheter som byggs ska vi inte ens tala om. Studentbostäder med kvadratmeterpris i klass med huvudstaden är inte ens i närheten av de månadshyror som nybyggnationerna kräver.

För att få behålla en studentbostad måste man studera vid universitetet. Granskningarna av detta har blivit hårdare och kraven strängare. Jag är färdig med mina studier i allmänhet och livet på campus i synnerhet. Jag arbetar på en reklambyrå. Men för att inte bli utkastad från min bostad måste jag studera på halvtid samtidigt.

Jag är inte riktigt som alla andra. Jag har ett handikapp. Jag är döv på mitt högra öra och jag har en nedsättning på mitt vänstra. Det innebär att vardagliga saker som samtal med kollegor och kunder blir en kraftansträngning. Det är så mitt liv är och jag kan inte låta det hindra mig om jag vill vidare.

Någonstans här blir det tydligt med arbetsbelastningen som den första anställningen innebär, med handikappet i vardagen och det trånga boendet att jag har problem. Någonstans här blir det tydligt att jag behöver hjälp. Jag är över lag dålig på att be om hjälp. Jag har fått klara mig själv och släpper ogärna in någon. Min erfarenhet med institutioner har varit sådär. Men under pressen av att prestera i mitt livs första anställning bestämmer jag mig för att jag måste se mig om efter vad som helst som underlättar vardagen lite grann.

Så jag pratar med kuratorer, audionomer, försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Särskilt i fallet med de två sista är mönstret tydligt när jag sitter i deras soffa och de tittar på mig med smala ögon över formulär. De frågar mig alltid samma sak. När jag berättar om hur länge jag har studerat. Om hur mycket jag jobbar och hur noga jag är med att pussla ihop allt. De säger olika ord, bygger olika meningar. Men frågan är alltid lika underförstådd som anklagande.

”Vad gör du här?”

Du har ju ett arbete. Du har ju en bostad. Du berättar ju hur duktig du är. Du vet ju hur du ska parera ditt handikapp med vardagen. Varför kommer du till oss? Varför behöver du hjälp? Jag måste försvara mig. Jag måste gång på gång förklara mig. Bevisa att jag faktiskt är handikappad. Bevisa att jag faktiskt har svårt att höra. Förklara att även om jag pratar normalt, ser normal ut och bor och arbetar normalt så har jag ett handikapp. Att arbetet med att hålla upp fasaden är större än mängden energi som det finns att ta av. Det är därför jag är här.

När jag är ute och går stannar jag under tunneln och tittar upp på texten. Hur jag än vänder och vrider på det kommer jag fram till samma sak. Det känns som att det inte borde vara så här. Jag borde inte behöva försvara mitt handikapp. Jag borde inte behöva känna mig anklagad av försäkringskassan eller arbetsförmedlingen. Det känns som att sju års köande borde räcka. Jag går genom tunneln med sänkt huvud och tänker.

Det borde vara lättare att lämna bubblan.