Förjävlig, fantastisk och flyktig eller Att verkligen mena en klyscha

En vän till mig skickade ett sms.

“Är du på campus?”

Jag svarade att jag var det, men fick inget svar tillbaka. En stund senare ringde det på dörren och hon snubblade in med tårar i ögonen. Först förstod jag ingenting men mellan andetagen fick hon ur sig att hennes förhållande var slut.

“Hur kan det bara försvinna?”

Det återkom gång på gång. Hur kan något bara försvinna? Jag svarade att det kan kännas jobbigt men det är så det är. Det kan faktiskt bara försvinna. Om det är något jag har lärt mig är det just det. Kärlek är flyktigt. Det är förjävligt. Det känns så otroligt meningslöst att höra det men så är det. Jag mindes smärtan i bröstet när hon hulkande satte sig ned i min soffa. Jag tog ett djupt andetag som kändes ända till våren 2009.

Jag avskyr en viss sorts tjej. Det är den typ av tjej som ser livet som en ständig jakt på Mr Right. Jakten kantas av ett gäng sanningar som att när dejten pillar på bältet tänker han på sex, eller slickar sig om munnen, och skostorlek är någon slags universiell måttstock. Små fakta ur uppslagsverk från TV-serier som Sex and the city. Å ena sidan är killar så, å andra sidan är killar si.

Allt detta är påhitt. Det är en fantasivärld som folk kryper in i för att de har svårt att hantera en av de få sanningar som faktiskt finns i den här världen: kärlek. Kärlek är en äkta sanning. Den är inte mätbar. Den är inte förutsägbar. Den har inget med kläder att göra, påverkas inte av klasstillhörighet eller kroppsliga gester. Den bara är. Fantastisk och flyktig. Detta har vi så himla svårt att acceptera att vi hittar på regler och lagar för det som vi inte förstår och kategoriserar människor i orättvisa och falska fack.

Det är svårt att acceptera att det bara kan försvinna, lika fort som det för mig dök upp den där vårdagen mitt i Nordstan vid informationsdisken. Det är orättvist. Det är förjävligt, fantastiskt och flyktigt. Så jag satte mig bredvid vännen och bara lyssnade. Jag fingrade på mitt bälte men det beror på att när jag sitter ned sitter det åt för hårt. Jag slickade mig om munnen men det berodde på att jag hade druckit kaffe och smaken satt kvar. Jag sade inte att han var en skitstövel. Jag sade inte att killar som han var idioter. Jag sade inte att han hade för små skor. Eller för stora fötter.

Jag kramade bara om henne och sade att jag visste hur det kändes.

Och menade det.

Med alla vårdagar i mitt hjärta.

Kapitel 4: För en lång, lång tid

Jag sitter där igen. På en bänk som hade kunnat vara som vilken som helst.

Det är som om det vore något speciellt med att löven faller. De tar med sig kraft till marken för att den ska orka med vintern. Kvar står vi nakna och fryser. Och har bara varandra. Jag stannar hemma denna våren. Flytten flyttas till sommaren. Mamma mår bra av att du är hemma har pappa sagt. För att inte tala om pappa själv. Älskade far.

Svåra och kalla tider gör att man värdesätter det man har. Om någon kommer till dig och säger att möjligheten finns, hur liten den än må vara, att någon av dem du älskar kan tas ifrån dig ser du så tydligt. Då ser du så klart genom löven som skymmer sikten. Att det som är värt någonting är det som lättast faller till marken. Och det är upp till dig att vara stark. Tidigare har jag levt i historien. Skrivit om vad som varit, gymnasietider och fester. Jag har skrivit om vad jag saknat och inte haft. Nu ser jag vad jag har. Och vad jag håller i så hårt jag kan. För vi ska klara det här. Allihop. Vi är starkare än något annat.

I mitt huvud stormar minnen, minnen av Guldheden och den vita bänken. Värmen i nacken och känslan av att vara stark för någon. Hon sade att hon inte var beredd att kämpa för något hon visste förr eller senare skulle ta slut. Visst är det en fin tanke på sitt sätt. Men hade jag vetat det när vi träffades så hade jag inte kämpat så hårt. Jag som slogs vilt och förtvivlat för att komma över mina egna osäkerheter och spöken för att orka, för att klara av att släppa in någon. Hade jag vetat då hur hon skulle komma att resonera hade jag inte kämpat så hårt. För om du inte är beredd att kämpa för någon, vem ska då kämpa för dig?

Man kan alla skavanker. Alla små sprickor i fasaden och alla fuskbyggen. Man känner till dem. Men trots eller kanske snarare tack vare skavankerna älskar man ändå. Man kämpar för vad som är värt att kämpa för. Man står upp och är stark för människorna omkring sig. Visst är kärlek en viktig del av ekvationen. Men alla som kan sin snubblande gymnasiematte vet att ett ex inte gör en kurva.

Jag säger inte att kampen är viktigare än kärleken. Inte att du ska slåss för vad som helst. Men jag säger att det inte alltid går på spårvagnsräls. Det blommar inte året om. Det kommer bli tungt och svårt. Löven kommer falla. Då är jag den som står kvar. Sådan är jag. För om det kommer en vår, även om ingen vet säkert, så vill jag vara där för att se den. Det kan kallas dumdristigt. Men jag är hellre en lycklig idiot än någon som ger upp.

Det är som om det vore något speciellt. Blundar jag känner jag hur jag sitter på den där bänken. Ensam i skinnjacka och väntar på spårvagnen. Runt mig faller löven. Stormen av minnena river i mig. Men jag fryser inte. Jag lutar mig framåt och lägger armbågarna mot mina knän. Någonting säger mig att du kommer bli borta en lång, lång tid. Jag reser mig upp och möter tåget med blicken.

När löven faller är jag den som står kvar.

Sådan är jag.

En lycklig idiot.

> Håkan Hellström – För En Lång Lång Tid

Bronsfärgade ögon

Det hade varit lätt att gå iväg bitter.

Det fläktar mot mig där jag står lutad mot dörrkarmen. Jag studerar dig. Du står lättklädd i köket med ryggen mot mig, vacker som få. Du rör dig mjukt och vant när du snabbt slänger ihop gröten. Och du ska inte ens äta den, det är det bara jag som ska. Köksfönstret står öppet och släpper in den bästa sommaren i mitt liv. Vi har precis vaknat efter ytterligare en natt tillsammans och går upp till ännu en oplanerad dag. En sommardag som bara rymmer oss två och inget annat. Jag pustar, du vänder dig om och frågar vad jag gör.

– Jag memorerar, svarar jag.

Att gå in i något man vet ska ta slut, väldigt snart, är jobbigt. Oavsett vems idé det är i början eller i slutet är det jobbigt. Även om båda vet det. Hösten kommer ta död på oss. Den varma sommarvinden är den som håller oss vid liv tänker jag. Jag tittar ut genom fönstret mot göteborg och önskar att julidagen kunde rivas ut ur kalendern, vikas ihop varsamt och läggas där ingen fann den. Där inget kunde skilja oss. Jag går fram till dig och lägger armarna om dig bakifrån. Nosar dig i nacken. Drar med skäggstubben längs nacken och ned mot nyckelbenet så att du ryser. Du frågar vad vi ska göra idag.

– Jag vet inte, svarar jag. Och jag bryr mig inte.

Att säga så hade varit otänkbart för mig, tills du fick mig att sluta tänka på nästa timme, nästa dag eller nästa vecka. Det är märkligt att hitta livet just här och just nu i en liten lägenhet i göteborg. I ett par svagt österländska och djupt bronsfärgade ögon. I en gammal lapp jag hittar i ditt anteckningsblock. I en gryta med gröt för två fast egentligen bara för en. Du envisas med att göra den för att du vet att jag behöver äta. Och inte får jag hjälpa till. Det är ju bara gröt.

Det har varit svårt att beskriva hur jag mår på sistone. Att sätta ord på vad det är som händer och vad som har hänt. Det är svårt att sätta ord på den absolut första tokigt flämtande och rusiga kärleken i livet. Det är svårt att beskriva hur man känner sig när man för första gången givit bort en del av sig själv under två varma sommarmånader och väntar på returpaketet.

Det hade varit lätt att gå iväg bitter. Att ilsket vilja slåss och förbanna. Att leta fel. Att kräva svar. Men jag vet att kärleken är flyktig. Att den är hänsynslös. Att det räcker med att bara råka lämna fönstret öppet för en sekund och plötsligt är den borta med vinden.

Men jag har minnet kvar av julidagen. Av ditt stora hjärta. Varsamt ihopvikt och lagt där ingen finner det.

I minnet av den första kärleken.

Jag blundar, tar ett djupt andetag vid dörrkarmen, vänder mig om och går.

Tack.

För dig.

Genom tårar mot nödbromsen

Jag sneglade mot nödbromsen med tårar ned för kinderna.

Mitt tåg hade stannat för henne alla gånger.

Det är soligt. I väntan på spårvagnen satt jag och lekte med hennes hand som jag alltid gjorde. Hade vänsterarmen om henne. Jag sade ingenting. Hon vred på sig och rynkade på näsan. Hon ville verkligen inte att jag skulle åka. Hon gjorde allt för att jag skulle stanna. Retade mig. Tittade på mig med rådjursögon. Berättade vad vi kunde göra. Men jag hade bestämt mig. Biljetten var betald och skulle jag stanna skulle hon få för sig att betala den för bara några dagar till. Och det skulle bli lika jobbigt att åka då som nu. Det gjorde inget bättre. Bara henne lite fattigare, och jag tyckte jag hade kostat henne tillräckligt med min vistelse. Dessutom. Ju tidigare jag åkte. Desto närmare kom vi dagen då vi skulle ses igen.

Spårvagnen tog oss till centrum och hon ledde mig vant genom folkmassan. Pratade glatt som hon alltid gjorde men med samma klump i halsen som jag. Ingen av oss ville detta. Vi gick genom stationen och ut på perrongen. Det var en kvart kvar. Men min vana trogen ville jag vara i tid. Så det var vi. Det var hon. Vi hoppade upp och satte oss på en av de stora cementklossarna som agerade tågstopp för spåret. Ett stort rött bakljus lyste på oss från tågets sista vagn. Eller första om man så vill. Den jag skulle på. Vi var väldigt tysta. Jag försökte samla mig hela tiden och bara tänka på att vi skulle ses igen. Ju snarare jag åkte. Desto snarare skulle vi ses igen.

Vi började prata lite. Skratta lite. Det här var samma plats hon hade suttit på när jag kom. Med sin röda mans-skjorta och sin bok. Hon hade väntat så länge på att jag skulle komma att hon tillslut köpte en bok i väntan. Hon var så vacker. Jag hade gått på perrongen lika nervös som tidigare letandes efter henne med blicken. Och när jag väl såg henne spelade inget annat roll. Hur kunde någon som hon vänta på mig med en bok? Vara en halvtimme tidig och stå kvar? Det var förbluffande. För bra för att vara sant. Högtalarsystemet förkunnade plötsligt att tåget mot min stad snart skulle gå. Jag hoppade ned från cementblocket och ställde mig framför henne. Jag blev lite skakig. Kramade hennes händer och såg henne i ögonen.

“Vi ses snart igen.” sade jag. “Okej?”

Hon nickade och tittade ner. Jag kämpade med darret i halsen. Tittade upp lite snabbt och sedan på klockan. Nu var jag tvungen att gå. Det var lika bra. Inget skulle bli bättre nu. Det är lika bra att dela på oss. Ju snarare jag åkte, desto snarare skulle vi ses igen.

Jag gav henne en lång och hård kram. Vi kysstes. Hon bet sig i läppen och jag gick mot tåget, hoppade upp på avsatsen, höll i räcket i dörren och vände mig om. Jag gav henne en slängkyss. Hon fångade den och vände sig om och gick.

Jag sjönk ned i mitt säte och tårarna rann när jag skickade ett sms.

“Vi ses snart igen.”

Det gjorde vi inte och tåget lämnade min första kärlek på perrongen.

Mitt tåg hade stannat för henne alla gånger tänkte jag.

Och sneglade genom tårar mot nödbromsen.

Kapitel 3: För Dig

“Där borta bor jag.”

Du pekar med hela armen och lutar dig närmare. Jag tittar på dig. Studerar dig. Jag lyssnar inte riktigt. Jag bara följer med. Liksom iakttar dig i smyg. Och väntar på att kameror ska hoppa ut ur buskarna när som helst. Jag ser mig om. Nä. Verkar fortfarande inte vara ett skämt. Alla andra gånger jag har känt så här, så på gränsen till något stort, på gränsen till något som verkligen kan betyda något har jag känt vinden och regnet dra och slita i mig, blivit rädd och satt mig i lä. I skydd undan det okända och lutat mig tillbaka.

Himlen skakar ovanför oss. Vibrerar lite. Som om något är på gång men inte riktigt kommer loss. Jag tittar upp och skymtar solen där bakom, hur den kämpar och stretar bakom molnen och lyser upp konturerna. Under mig ligger hela staden utbredd. Jag dinglar lite med benen och flyttar mig en centimeter närmare. Lite, lite till. Nej, det är nog ingen som driver med mig. Men kan det verkligen vara så?

Ändå känns allt handlöst.

Jag tycker staden är så vacker. Hustaken är så annorlunda här än hemma. De är gamla och använda. Små, små gator och torg skymtas och små kyrktorn kryper upp. Men jag känner mig ändå så fruktansvärt vilsen och livrädd för att släppa taget om det lilla stentaket vi sitter på. Det blåser till en aning och mullrar ovanför. Jag ser på dig. Detta var inte vad du hade räknat med. Vädret. Men träden är vackra och trots hotet om regn tycker jag inte molnen är grå. Inte idag. Inte här. Jag tillåter mig att se det idag. Trots att jag inte vet någonting om imorgon.

Vinddraget tar tag i mig.

Små droppar faller och vi hoppar ned och gömmer oss i valvet. Du fortsätter prata. Jag svarar men vet inte riktigt vad. Hela tiden kommer jag på mig med att tro att det är på låtsas. Jag skakar lite och avskyr ovetskapen. Jag rättar till jackan och drar handen genom mitt hår. Igen. Det gör jag när jag är nervös. Det hatar jag. Men jag har hela tiden sett att du leker med ditt hår och det älskar jag. Nästan lika mycket som hustaken.

Vinden vägrar släppa taget om mig. Den ger sig inte av. Men du lutar dig fram, närmare mig och jag känner mig stressad av hur du så enkelt trotsar vinden och regnet. Jag är på helspänn. För jag kan inte undkomma känslan. Hur jag handlöst faller.

Faller för dig.

Och aldrig i helvete att jag hämtar ett paraply.

Ett helvete för sex kronor litern

Och med ens står jag där. I ett hotellrum i Prag. Händerna är knäppta på huvudet. I taket snurrar en fläkt långsamt i otakt. Som om den vore på sned. Lampan ovan skapar ett roterande skuggspel mot ljusa fuktskadade pastellväggar. Längs rummet kryper sängar och mitt på golvet står en ensam papperskorg. Tårar rinner ned för kinderna. Jag hyperventilerar. Kraftigt. Hjärtat rusar. Sikten skyms och rinner undan för var sekund. Fläkten roterar snabbare. Ilskan vägrar släppa taget och aldrig har jag varit så rädd för mig själv. Jag hatade mig själv. Ifrågasatte mig själv. Hur kunde du ge vika? Hur kunde du ge efter?

Vad ska mamma säga?

Stegen utanför dörren med de trasiga gångjärnen hörs dovt. Högljudda röster som frågar vad som hänt. Dörrar i hallen öppnas och stängs. Plötsligt flyger dörren upp bakom mig. Jag står kvar. Hanterar ilskan för allt vad jag är värd.

“Kalle…”

Längre kommer han inte. Bakom honom står alla. Större delen av klassen, bardomsvänner, nya och gamla kompisar. Alla en del av den inre kretsen. Och så han. Jag vänder mig hastigt om och pekar. Rösten är gäll och närmast hysterisk. Jag skriker åt honom.

“Ut!”

Han tittar på mig som ett stort frågetecken. Han förstod inte vad som hade hänt. Det gjorde ingen. Fläkten snurrar snabbare. Ådrorna vibrerar längs armarna och jag står stadigt som ett slagskepp utan ankare. Ilskan flammar som bensin på en eld. Ljuset roterar i rummet och lyser upp alla tomma ölburkar. Utanför dånar en lastbil förbi på motorvägen, den ovanför McDonalds.

Sakta backar han undan och går. Han finner sin väg tillbaka genom kompishavet i dörröppningen och försvinner. Alla står som fastvuxna i den billiga heltäckningsmattan. Stirrar. Jag känner en hand på axeln. Det är knäpptyst. Jag känner hur min röst lämnar mig. Lugn. Saklig. Men chockad.

“Jag hade kunnat döda honom.”

De tittar på mig och nickar. Förstår. Självklart ville jag inte ha ihjäl honom. Det var ju bara något jag sade. Men för en hundradels sekund hade jag tappat greppet jag klamrat kring så hårt i tre års gymnasietid. För en enstaka sekund hade jag inte orkat mer och kastat mig mot honom utan en tanke på vad som skulle ske i hotellrummet. Att sängarna skulle gå sönder. Att skadorna på rummet skulle behövas bötas för.

Till och med David Fincher hade varit överflödig.

Musiken dånar. Billig öl för sex kronor litern. Alla liter. Ingen långsam fläkt i otakt i taket. Pulsen slår. Feststämning råder. Stora och små skratt. Hånfulla och glada. Alla har de något att prata om, men inte den som inget hör. Jag sitter stilla och är bara en del av allt. Det är så mycket bättre än inget alls tänker jag mig. Plötsligt står han framför mig.

“Smaka!” Säger han. Han håller en flaska under näsan på mig.

“Nej, tack.” säger jag.

Fast besluten om att alkohol aldrig får bli min lösning. Det hade jag aldrig velat. Genom skoltiden mådde jag bitvis så dåligt att jag hade kunnat trilla dit. Men jag ville inte må bättre av alkoholen. Det var inte rätt sätt. Att det var så jag tänkte förstår jag idag. Då gjorde jag inte det. Då kände jag mig bara utanför. Han försöker som vanligt ändå.

“Men för fan, kom igen.”

Han använde alltid mig för att stå på toppen. Det var hans sätt. Han var ingen dålig människa. Det är ingen. Men han förstod inte vad han gjorde mot mig. Varje dag. Skrattandet. Hånandet. Pikarna. Manlig pennalism i dess mest grovhuggna och skoningslösa form. Allt under en skenvänskap som mer och mer tycktes formas efter hans villkor. Det var ju han som hade festerna.

“Nej, det är lugnt.” skrattar jag.

Då hände det.

“Sluta vara en sån fitta.”

Han slår till mig på kinden. Som en lavett ungefär. Öppen handflata. Ingen särskild sats utan ganska långsamt. Men hårt. Och tydligt. Inför alla.

Alla.

Då tappade jag greppet som jag klamrat mig fast vid i tre långa år.

En liten, ynka droppe värd sex kronor litern räckte för att allt skulle rinna över.

Och så står jag plötsligt där. Stirrar ut genom fönstret.

Det gör ont i händerna.

Tårarna sköljer ned. Och jag vill bara falla i någons armar.

Bort från allt.

Bort från helvetet i Prag.

Kapitel 2: Kom Änglar

Jag minns hur jag varje fredag innan utgång brukade stå framför spegeln i min hall. Spegelbilden var så full av tvekan. Men den var det bara jag som såg. Utåt var jag någon helt annan. Den jag förväntades vara.

När jag gick i gymnasiet levde jag under stor självförnekelse. Detta har jag förstått nu. Jag struttade runt med inbillningen att jag förstod mitt handikapp och stod upp för den. Men hur mycket står man upp för sitt handikapp om man tvingar sig själv varje helg? Om man tvingar sig själv att följa med. För det är ju så de gör. Då ska jag också göra så. Det låter så banalt nu. Men då fanns inget annat än det. Livsstilen att dricka öl i en trerummare med dödsmetal på högsta volym och låtsas som att man förstod, hörde och var en del av allt. Livsstilen att alltid driva med sina vänner. Att påpeka varenda liten sak för att få ett försprång. Ett skratt var en bekräftelse och man kunde hålla sig flytande i fem minuter till. Allt skedde på bekostnad av andra. Men om man hör lite sämre och blir lite tröttare av alla dessa dagar, då blir man någon som ger försprång. Lätt att sätta sig på. Men man står upp och tar det, för sådan var livsstilen. Lipar gör man inte. Inte så någon ser. Ser att man är mänsklig. Att man inte riktigt är som andra. När det faktiskt är ganska vackert. Ändå.

Det blir en strid ström av tankar. Som ingen annan riktigt får ta del av utom mina vita papper. Ni där ute existerar inte riktigt. Det blir lättare så. Jag skriver ut i tomma intet och hoppas att det finns en mottagande ände som får lite tröst, lite stöd. Som jag vet att jag hade behövt. Jag är idag den jag behövde då.

Jag gjorde som jag blev tillsagd, jag undvek alltid att säga att jag inte hörde utan tvingade mig själv till att gissa istället. Och då hellre ta risken att bli skrattad åt, för på något sätt var det bättre än att erkänna sig hörselskadad. Så mycket stod jag upp för den jag var. Om jag bara kunde få ta tag i den pojken idag, ruska om honom och se honom i ögonen. Förklara för honom att det kommer att lösa sig. Det kommer komma en bättre hälft. Någon som ser dig för den du är, som inte hånar dig när du ursäktar dig och som inte tror att du är en sån där jävla bög bara för att du inte kan höra något på ett dansgolv där alla tjejer är men inte du.

Tillslut blir man hårdkokt. Tillsluten. Man tappar tron på att man räcker till. För har man spelat någon annan så länge så är det väl så det är. Du själv räcker inte till. Det måste vara ditt fel. Ditt fel att ingen tjej går fram och framförallt ditt fel att du inte ställer dig där tjejerna går fram. Du sitter ju hemma, hörselskadad och jävlig.

Sådant sätter sig i huvudet. Sådant blir ett mantra som rullar runt som havet mot en strand. Det är så lätt att tro att det är fel på en själv. Så därför står jag framför spegeln idag, okysst och trött. Men envis och stark för den där pojken i gymnasiet. Idag står jag upp för honom och ser in i spegeln. I vit skjorta, svart slips, grå slimmad bläck-kavaj och putsade skor under slitna jeans stirrar han tillbaka på mig och nickar.

Änglarna kommer snart, Kalle.

Var stark.