Sista sidan

Nu ni, mina vänner, får det räcka för den här gången. Man växer ur vissa saker och även om det är jobbigt att släppa taget så måste man för att kunna upptäcka något nytt. Jag prövade att fortsätta efter förra kapitlets epilog men det kändes inte bra. Jag måste gå vidare. Så nu lägger jag ned denna blogg på obestämd framtid. Tanken är att sidan ska kunna fungera som portfolio när examensarbete och praktik är avklarat om ett år. Då kan det hända att det byggs om lite. Men bloggen kommer ligga kvar.

Vidare kan man läsa eventuella texter här och alltid nå mig här. Jag slutar inte skriva helt.

Nu slår jag igen den här boken, och tackar för mig. Och för er.

Ni är jävligt underbara, hela bunten.

Hej då.

Nu flyttar jag alltså hit: http://manligtmedk.blogspot.com/

Jag är kapabel

Jag vaknar och ger mig ett livs andetag. Våren har kämpat tappert till den punkt att jag ser ljuset färgat av horisonten falla genom mina persienner. Jag slänger på mig skinnjackan och skyndar mig till dit jag ska. Du är aldrig långt bort ifrån mig.

Det kommer stunder då jag kan känna mig nedtryckt. På det där sättet som ger mig en slitande och bristande whiplash tillbaka till ett gymnasium i brutalistisk funkis. Arkitekturstilen hette så. Tillrättalagt. Det kommer stunder då jag tittar på schemat och inte ser någon andningspaus. Då jag tvivlar på om det går. Men då är du aldrig långt bort ifrån mig.

Då minns jag att jag är kapabel. Kapabel till vad som helst. Jag är kapabel till att leva i nuet och vara starkare. Jag är kapabel till att vara mig själv. Jag är kapabel till att jobba som copywriter någon dag, kapabel till att räkna med stora mängder i diskret matematik. Jag är kapabel till att laga mat. Jag är kapabel till att tvätta. Jag är kapabel till att säga att jag älskar någon. Jag är kapabel till att säga förlåt.

När jag vaknar och ger mig ett livs andetag, minner jag en stad i ett juliminne.

Och vet att jag är kapabel till vad som helst.

Det är du också.

Så som vi dansat och rumlat i vind, för evigt förblir du min vän.

Börjat bli

Sådana här ögonblick är jag säker. Här är jag trygg. Jag står i min balkongdörr och tittar ut över ett stilla campus. Främst en parkering över vilken ljuset från gula lampor dansar. Det är plogat och tomt på bilar. En parkering är helt klart vackrare på vintern tänker jag.

Det är kallt. Jag har ingen tröja på mig utan står i bara mina gråa mjukisbyxor och låter vintern fläkta mot mig, krypa på mig och knottra mig över magen. Trots att det är natt är det aldrig mörkt här. Precis som om jag bodde på någon aveny i någon stad stor nog att ha en aveny. Det har jag alltid velat. Men det är klart, det är inte säkert att parkeringarna är vackra på vintern där också. De kanske är lika risiga som på sommaren. Konstigt det där.

Jag vänder mig inåt och John Mayers stämma möter mig i mörkret. Persiennerna är fällda och släpper in små prickar och skuggor av det gula gatljuset. Det är lustigt. När jag var liten drömde jag alltid om det där gula gatljuset. Jag drömde om att bo i en storstad och ha min egna lägenhet där stadsljuset ständigt dansade över mina väggar. Helst skulle jag också röka cigarr och dricka en smutt whiskey, men man kan ju inte få allt här i livet.

Det blir ju inte riktigt som man tänkt sig. Men vem har sagt att det ens har blivit klart. Det har ju bara hunnit börja bli.

Jag går och lägger mig och drömmer.

Epilog: För en lång, lång tid

Ett kapitel senare av mitt liv saknar jag dig fortfarande. Jag vet inte riktigt varför. Men du är fin. Ville bara säga det. Jag har bestämt mig för att säga saker jag kommer på. Särskilt om det är fina saker om en person. De förtjänar att höra det. Du gör det. Så nu säger jag bara det. Jag har spenderat ett år att försöka glömma men det har inte gått så bra. Det måste bero på att du är värd att komma ihåg.

Helt enkelt.

Inget mer.

Det var 2010. Jag tror inte att året kommer bli något mer än Året Efter. Jag ville gärna det. Men det gick inte. Det blev inte. Jag har gjort mitt bästa. Försökt skriva mig ut ur alla tankar. Försökt att inte skriva alls. Inget har fungerat vilket har resulterat i det stökigaste och mest osammanhängande kapitlet hittills. Så väldigt mycket har hänt som har varit bloggvänligt men som istället överskuggats av minnen. Det var helt enkelt så det blev. För jag kan inte glömma. Jag trodde det var så man gjorde. Men det visar sig att det inte är något jag aktivt gör. Hur mycket jag än försöker. Jag kan inte glömma. Så nog är du värd att komma ihåg. Hur mycket livet än sparkar dig i röven, så ska du veta det. Ta bara den här bloggen som exempel. Och låt ingen inbilla dig annat.

Jag kan inte komma ifrån att de två senaste av mina kapitel har handlat om dig. Ibland har jag velat låtsas som annat. Men vem som helst kan väl se det. Vem som helst med två ögon och ett hjärta. Jag har tänkt att jag framstår som en idiot. Som vek och svag. Många nära mig har nästan blivit arga på hur jag inte kunnat skaka av mig minnet av Göteborg. Det har fått mig att må dåligt. Det har fått mig att tvivla på mig själv varje dag. Men idag är du en väldigt god vän, och om inte annat hoppas jag att det förblir så. För man är ingenting utan människorna man omger sig med. Och riktigt bra sådana ska man hålla fast i. Även om det kräver lite arbete. Hur ska man annars veta att någonting är värt fajten?

Jag tänker sluta skriva. För nu. Vi får se hur det blir framöver. Jag har hela tiden tänkt att nästa inlägg, nästa text eller nästa kapitel ska vara början på något nytt. Något nytt utan ditt minne. Men den senaste tiden har jag gjort upp med mina tankar och kommit fram till och tvingats acceptera att du alltid kommer vara en del av det här. Du var den första. Du har lagt ribban, och den ligger faktiskt bra högt.

Det här är min epilog. Och den blir en hyllning till dig. För du är, vare sig jag vill det eller inte, den gemensamma nämnaren till det som varit. Och det står jag för. Tack för att jag fick vara en del av ditt liv. Det betydde mycket för mig. Jag såg aldrig något mer i framtiden än det vi var. Två stycken som tyckte om varandra. Men det du gjorde med mig, det var stort det du gav mig. En sådan kärlek som det blir böcker av.

Min blogg har tagit många former över tiden. Den har varit rolig, sorglig och tråkig. Den har haft många läsare och med tiden färre. Men den har alltid gett mig något. När den inte gör det bör jag ta ett steg tillbaka och fundera ett slag. Över om jag vill fortsätta. Just nu vet jag inte. Mitt liv är ordnat och jag mår i övrigt bra. Jag har en egen lägenhet och studierna flyter på. De har tagit överhanden för tillfället. Men jag kommer alltid vara en skribent med hjärtat i mina händer.

Jag hoppas innerligt att vi ses på andra sidan.

Tills dess, kika gärna in lite då och då. Ni kan alltid nå mig på adressen hello[at]bykalle.se här.

Tack för att ni läser, och sköt om er.