Kategori: Kapitel 3

Något som jag tycker hör hit. Till detta. Jag skriver liksom till det för hand längst ned på bladet av kapitlet. För mig själv.

Jag ändrade på mig. Efteråt. Jag är medveten om det. Jag var en person när vi träffades som var genuin. Mig själv och ingen annan. Sedan tog det slut och jag ändrade på mig. Började agera på ett sätt jag inte skulle gjort och som jag inte tycker om. Ingen annan såg det. Kanske inte ens hon. Men jag gjorde det.

Varför gjorde jag så?

För att jag inte visste hur jag skulle göra annars. Jag hade ingen manual. Aldrig hade jag varit med om något sådant tidigare. Men med perspektiv ser jag att det är dumt. Jag vill inte vara någon annan. Alldeles särskilt inte den personen. Och nu när det har frusit ihjäl med vintern kan jag själv se och erkänna det.

Och gå vidare.

Bloggarna faller sönder runt omkring mig. De som läst mig kastar, om än temporärt, in handduken. Jag har själv inte varit särskilt spännande att läsa på sistone. Det beror på många olika saker. Väldigt hårda tentatider till exempel. Vissa tunga besked inom familjen. Som inte behöver basuneras ut. Men som finns. Som gör det svårt. Dessutom är det som jag sagt tidigare. Detta kapitel är såklart överspelat. Det har ingen större relevans för mig längre. Jag känner inte längre för det. Det valde att gå, och det är dags för mig att gå också.

Jag kommer inte sluta. Det känner jag inte för. Det finns mycket kvar att berätta om. Att skriva om. Men just nu gör jag inte bloggen rättvisa. Jag har alltid velat hålla någon form av nivå med mitt bloggande. Men jag känner inte att jag håller den just nu. Ni läsare är det viktigaste bloggen har, och ni förtjänar bättre.

Om Smålandsposten får ändan ur vagnen och hör av sig om varför bloggen där borta står stilla kommer jag fortsätta där. Jag har ett åtagande och sådant hedrar jag. Men här tar vi en paus till nästa kapitel i mitt liv.

Vi ses på andra sidan.

> Tomas Andersson Wij – Sena Tåg

Är så jävla trött på att älta saker som inte har någon som helst påverkan på varken dåtid eller framtiden. Det kommer inte ändra någonting. Jag står fortfarande där jag står och det finns inget jag kan göra åt det.

Men jag är dålig på att sluta bry mig.

Det är min sämsta och bästa egenskap.

Fint.

> The Haunt – Love Song

Vill se.

Kommer hem för dagen och är trött. Har lite tungt att andas och börjar hosta. Tack för mina fyra dagars ledighet några dagar framöver nu.

Denna är bra.

> Switchfoot – Twenty-four

Det känns som om jag har arbetat och arbetat med någon slags belöning i sikte. Bara för att inse att det på andra sidan inte finns någonting. Förutom mer arbete. Här är helt tomt. Fattigt på någon form av sitta-och-dingla-på-benen-känsla. Och visst. Så är det ju. Men jag är inte lika casual med livet som andra. Jag kan inte bara nöja mig med att det var roligt igår eller för några månader sedan. Jag måste göra saker just nu. Det är som att tomheten inte duger. Ens åt mig. Vem fan tror jag att jag är?

Det är det som driver en. Jag har träffat många nya människor de senaste åren och de har alla sagt samma sak. Du har en sådan ambition. Att jag är nästan för ambitiös. Men det är bara en ursäkt. Att ständigt göra något och vilja komma någonstans är för att slippa sitta i tomheten.

Men vad är det som är så hemskt med det?

Gosh, vad jag svamlar. Do i care?

Not so much.

Jag har ont i ögonen.