Författare: Kalle

> Llojd – 70/30

För att vara en nostalgisk person stannar jag inte så ofta upp och tittar bakåt. I alla fall inte med perspektiv. Snarare med lupp för att studera misstag. Man borde bli bättre på nostalgi. Den sortens nostalgi som får en att må bra.

Det fanns en tid då den här bloggen nästan bara handlade om vilket utseende den skulle ha. Jag satt hemma i mammas källare och ändrade rad efter rad i CSS:en. Jag gjorde det i bloggens inbyggda redigeringsläge och körde ändringen live varje gång. Något som idag hade kunnat användas som en läskig berättelse på en halloweenfest för programmerare.

Jag fantiserade om att jobba på en reklambyrå och få resa. Tanken att få jobba med webbdesign lät så avlägsen och osannolik. Jag har alltid sett det jobbet som likt en inredares. Han kommer in efter att alla har gjort grovjobbet och vevar med sin dyra halsduk, ett glas vin och bestämmer hur puffade kuddarna ska vara.

Men nu får jag betalt för att puffa kuddar.

Så hör jag den där jävla signalen igen.

En irriterande glad melodi som låter som en tremansorkester som firar att de blivit av med oskulden. Hej och hå. Jag öppnar balkongdörren för att se om det finns någon jag kan hytta ilsket åt. Det är en väldigt knasig melodi för att vara ett larm från en bil, men jag antar att det är möjligt. Men ingen verkar reagera. Suck.

Att inte folk kan ha ordning på sina saker. Det är säkert femte gången jag hör den nu. På lika många dagar. Nu får de väl lägga ned. Vad skönt det ska bli att flytta här ifrån, tänker jag.

Så tittar jag på min mobil på skrivbordet. Den vibrerar.

Det är min ringsignal.

Som jag har råkat ändra.

Den har ringt de senaste dagarna. Men jag har inte hört att det kom därifrån.

Jag behöver verkligen börja jobba igen.

#justkallethings

Jag är en lugn och lagom vanlig man. Är alltid snäll och trevlig när jag kan. Jag har ett vanligt jobb och bor på en tätort på en slätt. Det finns flera bra beskrivningar i vår populärkultur för mig. Det är det som gör bra populärkultur. Jan Gradvall skriver att finkultur speglar hur vi vill vara medan populärkultur speglar hur vi egentligen är.

Jag har en ganska ovanlig åkomma. Jag skapades i denna värld med en sämre förmåga att höra än andra. Det kallas för ett handikapp. Det har alltid känts olustigt för mig att kalla mig själv för handikappad. Jag ville, som alla andra barn, vara precis som vanligt. Jag ville inte vara annorlunda. Man står och går som de andra för att smälta in. Men det blev svårare ju äldre jag blev. Tonåringar pratar inte lika högt och vuxna pratar ibland inte alls.

Koncentrationen som krävs för att stå och gå som alla andra barn har gett återkommande smärtor, migrän och utpräglad trötthet. Det känns som att jag har sagt det flera tusen gånger nu. Det känns som att jag har sagt det så många gånger att min omgivning har tröttnat. Men jag säger det igen. För att de ska lyssna. För att de ska prata med mig.

I Sverige har vi institutioner som ska hjälpa de som har det svårt. De har alla olika namn och ska specialisera sig på olika områden. Vissa, är det tänkt, ska hjälpa nyanlända till Sverige. Vissa ska ta hand om barn som farit illa. Vissa ska hjälpa handikappade.

Men det råder en misstro hos den hjälpande handen. Om man är en lugn och lagom vanlig man granskas man. Man korsförhörs. Aldrig har jag känt mig så anklagad som när jag har bett om hjälp. Försäkringskassan frågar om jag verkligen är handikappad. De begär utlåtande av en läkare. De begär svar.

I måndags var jag där och gav dem alla mina svar. Jag sade det jag har sagt flera tusen gånger igen, och igen. Jag försökte kompensera mitt alldeles alldagliga utseende med information och papper och blanketter och utlåtanden. Jag försäkrade dem om att jag faktiskt behöver hjälp. Att det faktiskt är så att jag hellre hade varit som de andra barnen, än suttit där och försvarat mig själv tills jag nästan velat gråta.

Men så tittar den hjälpande handen på mina papper och skakar på huvudet. Det räcker inte, säger de. Hörselskadan är inte tillräckligt grav. Du mår inte tillräckligt dåligt. Jag känner mig uppgiven och frågar vad jag kan göra. Jag kan be en av de specialister som står på min sida att ge ett utlåtande. De audionomer som har följt mig i flera månader som förstått precis varför jag är så trött varje dag, som förstått konsekvensen av min situation, som förklarat för mig hur allt hänger ihop. Men deras åsikt väger lätt säger försäkringskassan. De väger lätt i jämförelse med läkaren som jag träffade i tio minuter. De väger lätt i jämförelse med den granskande läkaren som jag inte träffade alls.

Försäkringskassan vill att jag ska vara normal. Att jag ska vara en lugn och lagom vanlig man och sluta vara så handikappad.

I torsdags var jag hos ögonläkaren. Jag hade blivit skickad dit av optikern som inte hade kunnat förklara varför jag plötsligt såg sämre på ena ögat. Efter bara fem minuter kom svaret. Jag har grå starr. Nej, det är inte långt gånget och inte så allvarligt. Men jag kunde inte undgå att tänka tanken när jag gick därifrån.

Om jag blir blind också kanske jag får hjälp.

Jag håller tummarna.