När du får oväntat besök

Att jobba på ett sådant här ställe är roligt av flera anledningar. Roliga kollegor, olika kunder, varierade arbetsuppgifter.

Men det roligaste är det som ingen har skrivit in i kalendern.

Mitt skrivbord är i ena hörnet av salongen. I matsalen står konferensbordet. Reklambyrån jag arbetar på är inhuserad i en vacker gammal domprostgård byggd 1929. Det är en speciell arbetsplats som utåt sett inte ser ut som ett kontor.

Rätt som det var en dag när vi satt och hamrade på våra appledatorer med belarmade skrivbord klev någon in i hallen. Jag reagerade inte först då det är vanligt att folk, kunder, kommer och går. Men så tittade en äldre dam in i salongen på oss. Hennes ansikte var fyllt av förvåning.

“Sitter ni här?” sa hon överraskat.

“Ja?” sa AD-Johan. “Vi brukar det”

“Men, jag har hyrt den här lokalen” sa hon bestämt.

Vi tittar på varandra.

“Jaha. Fast. Vi jobbar här. Det här är en reklambyrå” försökte någon lika bestämt.

Hon studerade oss.

“Men jag har hyrt lokalen” försökte hon igen.

Det blev tyst.

“Jag ska bara ringa ett samtal” sa hon tillslut och tog upp telefonen. Hon gick inte ut utan ställde sig i hallen. Den hon försökte nå verkade inte svara. Då gick hon.

Vi tittade förvirrat på varandra.

En timme senare satt vi och åt frukost. När vi åter igen hörde någon komma in i hallen. Vi stålsatte oss. In i matsalen tittade nu en annan kvinna in.

“Hej.”

“Hej!” sa byrån i kör.

“Är det här föreläsningen ska vara?”

Eftersom vi fortfarande inte var helt hundra på vad som försiggick sade vi att vi inte trodde det.

“Vad är det för föreläsning?” frågade någon tillslut.

“Marknadsföring” sa en bestämd besökare.

AD-Johan tittade på mig medan vi hörde hur fler ramlade in i hallen.

“Nu är det ju lika bra att vi håller i en.”

“Ja, fast kan vi något om det?”

Sången om försäkringskassan

Jag är en lugn och lagom vanlig man. Är alltid snäll och trevlig när jag kan. Jag har ett vanligt jobb och bor på en tätort på en slätt. Det finns flera bra beskrivningar i vår populärkultur för mig. Det är det som gör bra populärkultur. Jan Gradvall skriver att finkultur speglar hur vi vill vara medan populärkultur speglar hur vi egentligen är.

Jag har en ganska ovanlig åkomma. Jag skapades i denna värld med en sämre förmåga att höra än andra. Det kallas för ett handikapp. Det har alltid känts olustigt för mig att kalla mig själv för handikappad. Jag ville, som alla andra barn, vara precis som vanligt. Jag ville inte vara annorlunda. Man står och går som de andra för att smälta in. Men det blev svårare ju äldre jag blev. Tonåringar pratar inte lika högt och vuxna pratar ibland inte alls.

Koncentrationen som krävs för att stå och gå som alla andra barn har gett återkommande smärtor, migrän och utpräglad trötthet. Det känns som att jag har sagt det flera tusen gånger nu. Det känns som att jag har sagt det så många gånger att min omgivning har tröttnat. Men jag säger det igen. För att de ska lyssna. För att de ska prata med mig.

I Sverige har vi institutioner som ska hjälpa de som har det svårt. De har alla olika namn och ska specialisera sig på olika områden. Vissa, är det tänkt, ska hjälpa nyanlända till Sverige. Vissa ska ta hand om barn som farit illa. Vissa ska hjälpa handikappade.

Men det råder en misstro hos den hjälpande handen. Om man är en lugn och lagom vanlig man granskas man. Man korsförhörs. Aldrig har jag känt mig så anklagad som när jag har bett om hjälp. Försäkringskassan frågar om jag verkligen är handikappad. De begär utlåtande av en läkare. De begär svar.

I måndags var jag där och gav dem alla mina svar. Jag sade det jag har sagt flera tusen gånger igen, och igen. Jag försökte kompensera mitt alldeles alldagliga utseende med information och papper och blanketter och utlåtanden. Jag försäkrade dem om att jag faktiskt behöver hjälp. Att det faktiskt är så att jag hellre hade varit som de andra barnen, än suttit där och försvarat mig själv tills jag nästan velat gråta.

Men så tittar den hjälpande handen på mina papper och skakar på huvudet. Det räcker inte, säger de. Hörselskadan är inte tillräckligt grav. Du mår inte tillräckligt dåligt. Jag känner mig uppgiven och frågar vad jag kan göra. Jag kan be en av de specialister som står på min sida att ge ett utlåtande. De audionomer som har följt mig i flera månader som förstått precis varför jag är så trött varje dag, som förstått konsekvensen av min situation, som förklarat för mig hur allt hänger ihop. Men deras åsikt väger lätt säger försäkringskassan. De väger lätt i jämförelse med läkaren som jag träffade i tio minuter. De väger lätt i jämförelse med den granskande läkaren som jag inte träffade alls.

Försäkringskassan vill att jag ska vara normal. Att jag ska vara en lugn och lagom vanlig man och sluta vara så handikappad.

I torsdags var jag hos ögonläkaren. Jag hade blivit skickad dit av optikern som inte hade kunnat förklara varför jag plötsligt såg sämre på ena ögat. Efter bara fem minuter kom svaret. Jag har grå starr. Nej, det är inte långt gånget och inte så allvarligt. Men jag kunde inte undgå att tänka tanken när jag gick därifrån.

Om jag blir blind också kanske jag får hjälp.

Jag håller tummarna.