Om att gå genom tunneln och känna sig anklagad

När jag är ute och går stannar jag under tunneln och tittar upp på texten. Hur jag än vänder och vrider på det kommer jag fram till samma sak. Det känns som att det inte borde vara så här.

Campus är en bubbla. Alla studenter vid Linnéuniversitetet i Växjö vet vad det innebär. Det är ett gammalt uttryck som beskriver den overklighetskänsla som man omges av. Det är så vedertaget att det har förevigats i klassiskt klotter. Universitetet ligger vid teleborgsvägen. Den utgör gränsen mellan campus och omvärlden. För att ta sig in och ut från campus behöver man ta en av två tunnlar under vägen. Längre än någon kan minnas har det stått klottrat ovanför tunnlarna: “In i bubblan”. När man lämnar campus har det stått “Till verkligheten”. Halvannan månad kom kommunen och tvättade bort klottret. Nästa helg var det tillbaka. Tillslut bestämde man sig för att måla dit det permanent och bubblan var nu en del av verkligheten.

Jag har stått i kö för en bostad i 2600 dagar. Det betyder att jag har stått i kö i ungefär sju år. Missförstå mig inte. Det finns lägenheter man kan ta. Men med det begränsade urvalet innebär det att jag hade fått ta en lägenhet med hälften så mycket poäng och tre och ett halvt års köande hade varit förgäves. Och även om jag har varit en god student med sparsamma vanor har jag inte den miljon jag hade behövt hosta upp för vilken tvåa som helst i staden. De nya lägenheter som byggs ska vi inte ens tala om. Studentbostäder med kvadratmeterpris i klass med huvudstaden är inte ens i närheten av de månadshyror som nybyggnationerna kräver.

För att få behålla en studentbostad måste man studera vid universitetet. Granskningarna av detta har blivit hårdare och kraven strängare. Jag är färdig med mina studier i allmänhet och livet på campus i synnerhet. Jag arbetar på en reklambyrå. Men för att inte bli utkastad från min bostad måste jag studera på halvtid samtidigt.

Jag är inte riktigt som alla andra. Jag har ett handikapp. Jag är döv på mitt högra öra och jag har en nedsättning på mitt vänstra. Det innebär att vardagliga saker som samtal med kollegor och kunder blir en kraftansträngning. Det är så mitt liv är och jag kan inte låta det hindra mig om jag vill vidare.

Någonstans här blir det tydligt med arbetsbelastningen som den första anställningen innebär, med handikappet i vardagen och det trånga boendet att jag har problem. Någonstans här blir det tydligt att jag behöver hjälp. Jag är över lag dålig på att be om hjälp. Jag har fått klara mig själv och släpper ogärna in någon. Min erfarenhet med institutioner har varit sådär. Men under pressen av att prestera i mitt livs första anställning bestämmer jag mig för att jag måste se mig om efter vad som helst som underlättar vardagen lite grann.

Så jag pratar med kuratorer, audionomer, försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Särskilt i fallet med de två sista är mönstret tydligt när jag sitter i deras soffa och de tittar på mig med smala ögon över formulär. De frågar mig alltid samma sak. När jag berättar om hur länge jag har studerat. Om hur mycket jag jobbar och hur noga jag är med att pussla ihop allt. De säger olika ord, bygger olika meningar. Men frågan är alltid lika underförstådd som anklagande.

“Vad gör du här?”

Du har ju ett arbete. Du har ju en bostad. Du berättar ju hur duktig du är. Du vet ju hur du ska parera ditt handikapp med vardagen. Varför kommer du till oss? Varför behöver du hjälp? Jag måste försvara mig. Jag måste gång på gång förklara mig. Bevisa att jag faktiskt är handikappad. Bevisa att jag faktiskt har svårt att höra. Förklara att även om jag pratar normalt, ser normal ut och bor och arbetar normalt så har jag ett handikapp. Att arbetet med att hålla upp fasaden är större än mängden energi som det finns att ta av. Det är därför jag är här.

När jag är ute och går stannar jag under tunneln och tittar upp på texten. Hur jag än vänder och vrider på det kommer jag fram till samma sak. Det känns som att det inte borde vara så här. Jag borde inte behöva försvara mitt handikapp. Jag borde inte behöva känna mig anklagad av försäkringskassan eller arbetsförmedlingen. Det känns som att sju års köande borde räcka. Jag går genom tunneln med sänkt huvud och tänker.

Det borde vara lättare att lämna bubblan.

Publicerat av

Kalle

Bloggveteran. Säg hej @bykalle.