På spa med ont någon särskild stans

Mina fötter är inte vackra. De ser för jävliga ut. Jag har aldrig brytt mig om det. Det ska tydligen, dock inte uteslutande, bero på fotboll i ungdomsåren och ignorans därefter. Så när pappa frågade om jag ville följa med på ett dagsspa för att koppla av i mellandagarna menade min mamma att en pedikyr kunde vara en bra idé för oss båda. Pappa körde och jag följde motvilligt med.

När vi kommer dit visar det sig att det bara finns en tid för pedikyr den dagen. Pappa, som är lite snabbare i vändningarna än jag, säger att sonen får ta den och innan någon hinner säga fotbad har de bokat in mig. Klockan ett är det dags. Vi har inte hunnit besöka det romerska badet än så jag är varken badad eller ombytt. Jag byter om snabbt, tar en kort dusch och hasar till spa-avdelningen i badrock och luddiga tofflor. I tre stolar sitter två snubbar. Dem är alldeles uppenbart någon sorts hockeyspelare med mörka röster, garagedörrsaxlar och vinnande leenden. Vi nickar manligt mot varandra och jag sätter mig i den lediga stolen i mitten. Jag försöker sträcka på mig men det är svårt i de äggformade stolarna. Det finns ingen ledig Se & Hör till mig.

Efter flera långa minuter under vilka jag tre gånger bestämt mig för att börja styrketräna igen kommer två kvinnliga specialister och hälsar. Jag var beredd att resa på mig men tydligen hade de kommit för garageaxlarna och jag fick sitta ensam kvar. Någon minut senare kommer så ytterligare en blond tjej. Hon sträcker ut handen och hälsar och ber mig följa med henne. Spa-avdelningen ser väldigt orientalisk ut med dunkelt belysta träpaneler, exotiska ormbunkar och blommor. Det är lugnt och behagligt. Hon visar in mig i ett rum och jag ser genast något som inte stämmer. Ett massagebord. Hon ber mig att hänga av mig badrocken och jag gör som hon säger.

“Det är bara att lägga sig ned där.” säger hon och ler samtidigt som hon tar fram olja.

Jag funderar ett ögonblick på hur man får en pedikyr på fötterna när man ligger på mage men lyder henne. Även när jag lägger huvudet i det runda hålet går hjärnan på högvarv. Kanske ska jag vända på mig vid något tillfälle?

“Har du haft ont någon särskild stans?” frågar hon vänligt och lägger att lakan över nedre halvan. Jag ska just tveksamt svara “Fötterna?” när jag istället bestämmer mig för att fråga om detta verkligen var det jag skulle göra.

“Ska du inte ha massage?”

“Jag tror jag skulle ha en pedikyr.” svarar jag, men min röst hörs inte lika bra nedbäddad och riktad mot golvet.

“Ojdå.” säger hon sedan, utan att röra en min. “Då ska du ju inte vara här.”

Med missförståndet utrett tar jag på mig badrocken och mina luddiga badtofflor och passerar ormbunkarna igen på väg till väntrummet. Där sitter mycket riktigt en man med särskilt ont någonstans och jag nickar till hälsning och sätter mig ned. Jag hinner inte börja läsa i den nu lediga Se & Hör från sex månader sedan innan en ny tjej kommer ut och hälsar och frågar om det är jag som ska ha en pedikyr.

“Ja!” svarar jag, lite för engagerat. Hon ler bara mot mig och först då lägger jag märke till hur söt hon är. Hon visar in mig i ett annat rum som är inrett på samma sätt. Men denna gången med rätt möbel noterar jag. Hon plockar bort den dekorativt placerade orkidén från stolen och ber mig att slå mig ned. Till min glädje behöver jag inte ta av mig badrocken för min fotbehandling.

Eller ligga på mage.