Varje morgon passerar jag samma byggnad på väg till jobbet. Bussen stannar till bara några tvära kast från växjösjön och jag kliver av. Alla går åt samma håll utom jag. De ska till någon av de fyra gymnasieskolorna bortom ängen med solrosor. Det är förvisso vinter och ett tappert snötäcke döljer det som var. Men jag brukar förställa mig solrosorna där i alla fall när jag sneglar bort över brandbacken. Det är vackrare så.
Ensam går jag åt motsatt håll, i rak riktning från sjön, uppför berget till villan. Ett stort hus där en reklambyrå är inhuserad. Några få meter efter att jag lämnat busshållplatsen passerar jag ett äldreboende. Jag går längs med dess kortsida för att ta mig till den gamla stentrappan. Varje morgon går jag där och sneglar in i fönstren. Och varje morgon gör det ont i mig.
De ser ut att ha det bra. Men jag kan inte vara säker. Jag funderar på vad de gör, hur livet ter sig som gammal. Det gör ont i mig att känna hur illa vi har behandlat våra äldre. Det är inte många meter jag går längs med huset, men det känns varje morgon som en hel livstid. Vi och jag vore ingenting utan de som sitter där och behöver hjälp med morgongröten. Men ändå har vi behandlat dem som att nu är det enda som räknas. Är man gammal tillhör man igår.
Det kommer årligen rapporter om vanvård och missförhållanden inom äldrevården. Pengarna räcker inte till och vi kommer inte kunna betala för nästa generation äldre. För varje generation som växer upp och blir arbetsför blir vi mer och mer själviska. Alla vill stå högst upp på behovstrappan och förverkliga sina drömmar. Ju högre upp på behovstrappan man kommer, desto mindre ansvar tycks vi ta. Arrogansen som vi ibland visar mot andra länder i behov av mer grundläggande nödvändigheter som rent vatten och tak över huvudet är beklaglig av flera orsaker. Men den värsta orsaken är hur vi i vår jakt att arbeta, drömma, blogga, fota, och skapa glömmer bort de vi har att tacka för möjligheten.
Insikten blixtrar till i mig varje morgon när jag passerar huset, och jag tänker på mamma och pappa. Innan trappan börjar, bakom äldreboendet, hinner jag skymta ängen igen. Jag ser inte solrosorna längre.
Kanske är det därför jag nästan rusar upp för trappan till jobbet.
På grund av ängen bortom brandbacken.