Den stora gula cirkeln

På bandyplanen fanns det knapphänta regler. Att knuffas var helt tillåtet. Domare var överflödiga. Han älskade det. Det var hans arena och där kände han sig lite större än vad han var. Han var inte planens kung., men han var på planen, med samma plastklubba som alla andra. Med samma gympaskor som kompisen. Och alla skrek. Barn gör så. Det var inte förrän han blev äldre som han insåg att ju äldre människor blev, desto otydligare blev dem. Det var därför det kom som en överraskning. Någon hade säkert hojtat, skrikit hans namn högt i varning. Men han visste ändå.

Det var oktober och egentligen kallt, men han hade shorts på sig som klibbade mot smala svettiga ben. Han vände sig om och såg det direkt, den stora gula cirkeln. Den var formligen gigantisk och något suddig. Denna syn hade nog förefallit egendomlig om han hade fått tid på sig att fundera på saken. Men smärtan slog honom innan synen. Bandybollen träffade honom rakt i ansiktet, näsan för att vara specifik. På bandyplanen med de knapphänta reglerna inträffade det. Insikten slog honom så hårt att han fick näsblod. Han hade för första gången inte hört dem skrika hans namn.

Inte för att de inte skrek.

Utan för att han inte hörde.

Om idag och igår

Visst.

Jag önskar att jag bloggade mer. Men det har blivit olika saker nu. Att skriva och att blogga. Lite mer skrivs privat än tidigare. Inte särskilt mycket, märk väl. Men tillräckligt. Livet är dessutom annorlunda nu på flera plan. Den gamla tesen om att vara olycklig och känna ett behov av att skriva kommer förvisso alltid stämma. Enligt den doktrinen borde jag skriva varje dag. Men jag tror också det är något man växer ifrån. Det är en sorglig tanke. Men sådant händer.

Det är möjligt att jag gick igenom min rebelliska tonårsfas med alla dess känslosvall alldeles för sent i livet. Men förmodligen var det helt i linje med resten av min utveckling. Jag är lite sen in i saker. Förhållanden, debuter, jobb, lägenhet. Vissa dagar är det att vara feg. Vissa dagar är det att inte kasta bort sitt liv. Det gör ju faktiskt ont när knoppar brister. Men i takt med att jag vuxit ifrån mitt behov att yttra mina inre vågor av känslor, än hit, än dit, har jag också accepterat mig själv mer och mer.

Och den jag är har blivit mindre offentlig.

Visst.

Jag önskar att jag bloggade mer.

Men samtidigt är jag rätt glad att idag är annorlunda från igår.

Om Proust och att doppa hej vilt

Jag pluggar på distans. Detta eftersom jag måste läsa något på universitetet för att få behålla lägenheten. Det är en kurs i kreativt skrivande. Jag försökte att inte ha några förutfattade meningar om själva ämnet. För några år sedan läste jag något liknande och vet hur flummigt, luddigt och highbrow det kan vara. Jag var redo.

Men alla mina värsta farhågor besannades. Läraren är så extremt kulturelitistisk att jag nästan undrar om det är någon slags parodi. Missuppfatta mig inte, han har sina ljusa stunder, och jag lär mig nya saker. Men de små stunderna av aha-upplevelser är begravda i utsvävningar som är så subjektiva att jag inte tror det är sant. Visst, det är ett humanistiskt ämne, personliga värderingar är oundvikliga när det kommer till att förklara skapande. Men jag tycker att man kan ha några krav på pedagogik ändå.

Men tydligen inte.

Det går inte fem minuter innan han hinner göra en ny bedömning av vad som är riktigt skrivande och vad som inte är det. Igår travade han iväg på en utläggning om hur Marcel Proust har skrivit om en enskild sak så väl och så perfekt, att det aldrig kan låta sig göras igen. Jag förstår till viss del: det går att tekniskt fullända något. Men det betyder inte att det är det enda sättet att göra det på. Det är två olika saker. Skrivandet handlar inte bara om teknisk briljans. Det betyder inte att ingen annan någonsin kan skriva om en kaka igen utan att det blir, som han uttrycker det, “kitschigt”. Marcel Proust är inte den enda referensen för att skriva om hur man doppar en kaka i ett te. Det är inte det enda man behöver känna till för att beskriva smaksensationer. Alla har inte läst Proust. Faktum är att de som har läst Proust är i stark minoritet till de som inte har läst Proust. Således går det att hävda att sättet man beskriver en kaka på inte har ett rätt sätt, en rätt sanning. Han försöker lirka sig ur det resonemanget när vi räcker upp handen och ifrågasätter det oerhört elitistiska i detta, men lyckas inte för en sekund dölja vad han faktiskt anser.

Detta är inte det mest pedagogiska budskap att ge till människor som sökt en kurs i kreativt skrivande och letar efter mod att visa upp sina alster. Det är inte läge att veva med en roman och säga att något aldrig låter sig göras igen. Att vi kan glömma det där med just kakan. Välj något annat. Kanske en limpa bröd.

Ja, en limpa bröd kan vi skriva om.

Jag å andra sidan, i min enfald, anser att eftersom all konst redan är gjord så finns det ingen annanstans att börja än just där. Just i hyllningen till något man älskar, något man har läst, något man känner till, och fortsätta.

Om målet enbart är teknisk briljans, om målet enbart är att fullända något, och allt redan vore fulländat, om kakan redan vore doppad på det mest briljanta sätt som går, varför skulle vi då ens försöka skapa något?

För mig finns det inget rätt eller fel, förutom möjligen grammatiskt, förutom de regler vi lovar att förhålla oss till för att förklara för läsaren var vi ska, vad vi ska berätta och hur.

Utöver det är det bara att skriva.

Om kakor, bröd och limpor.

Doppa hej vilt, för fan.