Rummet är tyst. Inte helt tyst som när ingenting låter. Den är snarare en beklädd tystnad av händer som dansar över ett tangentbord. Det smattrar samtidigt som något tar form. När en person har tinnitus modell värre blir tystnad något relativt. Om man ständigt överbelastas på grund av sina ambitioner kan man tro att man skulle behöva total tystnad för att slappna av. Vilket förvisso är sant men med tinnitus blir det aldrig helt tyst när det är helt tyst. Det skriker, och tjuter och river i tomheten. Så han försöker befolka rummet, tomheten med ljud som raderar tystnaden utan att ta överhanden. Det finns några sorters ljud som gör honom lugn, som skänker den relativa tystnaden. Ljudet av havet som rullar mot en strand är ett, ljudet av vinden som susar i löven är ett annat och ljudet av händer som dansar över ett tangentbord är ett tredje.
När någon bekymrat frågar om han behöver tystnad och han svarar nej bemöts han ofta med förvåning. Förklaringen blir lång och jobbig. Men den kan sammanfattas med ett behov av en relativ tystnad för att undvika tinnitus. När han är ute och promenerar runt någon av sjöarna och inte lyssnar på musik för att huvudet behöver vila blir tjutet till meningar och berättelser istället. För det är det enda sättet att kväva den skrikande tystnaden utan att lyssna på samma musik igen, se samma film igen eller samma TV-serie igen. Formandet av små oavslutade meningar och dialoger skapar hans relativa tystnad i rummet där inget sjunger förutom de dansande händerna över tangentbordet.
Så rummet är tyst. Inte helt tyst som när ingenting låter. Utan den sortens tystnad som det rullande havet mot en strand ger, som vinden när den tar tag i träden och som orden när de tar tag i honom.
I det tysta rummet slappnar han äntligen av.