Ingenting är heligt: Ett mjukt paket

Jag slår ihop boken “Ingenting är heligt” av Dennis Lehane och funderar en stund. Det här är den tredje boken i serien om privatsnokarna Patrick Kenzie och Angela Gennaro i Boston. Det är först sista tredjedelen av boken som den egentligen tar fart i intrigens tvära kast. Men trots att jag tyckte om upplösningen och var nog så överraskad kan jag inte undgå att känna att det är den sämre boken av de tre jag läst. Intrigen är inledningsvis aningen krystad och hårt dragen. 

Kenzie och Gennaro har slagit igen detektivbyrån efter den andra bokens omtumlande händelser och tänker ligga lågt. Men de blir kidnappade och finner sig hemma hos miljonären Trevor Stone som sörjer sin försvunna dotter Desiree. Han har ett vanställt ansikte efter ett mordförsök och tillbringar dagarna i en rullstol. Han är döende. Men han skyr inga medel för att ta reda på vad som har hänt hans dotter och anlitar detektiverna för att dem är “oförsonliga”. En stor summa pengar och en känsla av kontakt med den döende miljonären gör att Kenzie och Gennaro bestämmer sig för att anta uppdraget att leta reda på Desiree. Spåren leder till den religiösa organisationen Sanningens och uppenbarelsens kyrka i Boston och en klinik för sorgbearbetning. Plötsligt sitter de på planet till Florida i fotspåren efter Jay Becker som först anlitades för att hitta Desiree. Becker är inte bara en privatdetektiv han också, han är även i alla avseenden Kenzies mentor. Men han är nu också försvunnen.

Det jag tycker om med Kenzie och Gennaro-serien är hur medvetet hårdkokt den är. Karaktärerna är lite för smarta, lite för roliga och lite för snygga. De hamnar omgående i trubbel och det är sedvanligt våldsamt. Men för att vara böcker som lever på att vara lika delar skräp- som spänningslitteratur är karaktärerna oerhört väl realiserade. Kenzie, men särskilt Gennaro, är allt annat än så transparent som man kan tro. Dialogen är rapp och ibland rent av rolig och relationen mellan dem utvecklas på ett vackert sätt. Men där de två inledande böckerna i serien hade ett händelseförlopp som alltid kändes följsamt och i sin brutala våldsamhet logisk är kasten så tvära i “Ingenting är heligt” att jag tillslut inte riktigt orkar med. Nog för att en av de stora behållningarna i Lehanes berättande är hans oförutsägbarhet men här svänger han både en och två gånger för mycket. Vilket är synd. För miljöerna och dialogen är på lika hög nivå som alltid. Det är vad som på engelska kallas för pulp fiction i snygg, elegant och underhållande förpackning. Men paketet är inte lika hårt som vanligt.

Publicerat av

Kalle

Bloggveteran. Säg hej @bykalle.