Nyanländ i arbetslivet

Det har gått en timme. Eller nej, jag tittar på telefonen, en timme och tio minuter. Så när jag ställer mig upp är mina ben lite stela. Jag följer efter killen som ropade mitt namn och han leder in mig i ett avskilt rum inne på arbetsförmedlingen. Jag har en olustig känsla i magen. I en timme har jag i tystnad suttit och studerat persongalleriet som passerat över det öppna kontorslandskapet som är arbetsförmedlingens entré. Människor som är äldre, yngre, bredare, smalare, skrynkligare än mig. De bleka färgerna på väggarna är delvis täckta av slumpmässiga papperslappar med lediga jobb som “assistent” och “landsbygdsjournalist” som fladdrar lite när någon passerar. Det knyter sig i magen av en olustig känsla av att ingenting man har gjort spelar någon roll här. 250 högskolepoäng är lika relevanta innanför dessa väggar som en normal planlösning. Lägg därtill en hörselskada som gör att man inte kan lyssna på musik och glömma bort ångesten en stund för att man ska kunna höra när de “ropar upp namnet”. Elektroniska kösystem följer tydligen högskolepoängens öde.

Killen leder in mig i ett avskilt glasklätt rum med en enslig och tom bokhylla. På den lilla golvytan står ett skrivbord med en dator. Här och där skymtar jag någon broschyr som är prydd av en leende kvinna med texten “Så söker du jobb, ditt nya liv börjar här”. Samma kvinna som skymtade i en fotoram utanför kontoret och som sannolikt också finns på ett flygblad för konstgödsel och i en reklam för hundmat. Ett välbetalt leende.

Killen sätter sig ned, drar sitt kort och börjar knappa på datorn. Jag slår mig ned i stolen vid sidan av honom och han vinklar skärmen så att jag ska se. Vi börjar kallprata om vem jag är, vad jag har studerat och att jag har examination i helgen. Vi kommer in på min hörselskada och att jag ska behandlas som en arbetssökande med funktionshinder. Han lutar sig tillbaka i stolen med en rynka i pannan.

“Alltså, normalt jobbar jag inte med det här. Jag sysslar egentligen med nyanlända.” säger han, och knäpper händerna.

“Men, jag är ju nyanländ.” säger jag helt uppriktigt.

Han tystnar, och tittar på mig som att jag är ett mycket svårt pussel.

“Är inte du född i Sverige?” säger han med total förvåning i rösten.

“Jo!” svarar jag glatt ovetandes om min förvirring.

Han studerar mig en stund, som att han letar efter den sista pusselbiten, men hajar till.

“Ja, alltså. Jag menar nyanländ som i utlandsfödd. Invandrare.”

“Jaha.” säger jag när poletten trillar ned. “Jag trodde du menade att man var ny på arbetsförmedlingen. För det är jag ju.”

Han säger ingenting och vänder sig mot datorn igen.

Kvinnan på broschyren tittar på mig med sitt leende.

Ditt nya liv börjar här.

Dagar med små detaljer

Alla som känner mig åtminstone avlägset vet att jag är sämst på att vara ledig. Jag vet inte hur man gör. Dagarna fylls mest med jobbsökarångest och tankar på en arbetsförmedling som inte riktigt vet vad jag sysslar med eller hur man söker jobb för akademiker. Så jag sitter och gör en ordentlig sida som jag kan använda och försöker skapa en sorts profil. I övrigt försöker jag ta hand om mig själv. Bara ta det lugnt, försöka må bra och trivas med mig själv. Det är inte det enklaste. Men jag varvar bokläsning med matlagning och idag luktade min lägenhet så italienskt att tomatsåsen hade kunnat få en betald statistroll i ett avsnitt av Sopranos. Jag fyller mina dagar med små sådana detaljer för att räkna ut vem jag är om jag inte är en student som pluggar till tentor.

Ute på andra sidan

Så. Då var allt över. Examinationen för B-uppsatsen är klar och jag sitter på andra sidan av allt och känner mig tom. Normalt sett när jag gjort något sådant här har jag slappnat av direkt efteråt. Men jag verkar inte reagera likadant denna gången. Som det ser ut nu är jag klar med mina studier. Jag är officiellt arbetslös från och med idag.

Det är en otäck känsla. Lagom till när man börjar känna sig bekväm i något, i detta fallet universitetet, ska man lämna det bakom sig. I vissa fall har jag rent av strävat efter det. Så jobbigt som det är att simma i havets okända vatten, så ofta verkar jag sträva mot att just dyka i. Jag brukar trivas med att inte trivas. Med den logiken borde detta vara den bästa dagen på länge. Men jag är bara trött. Utarbetad. Jag har inget att göra.

Så jag sätter mig och läser. Läser och läser och läser.

Jag är redan halvvägs in i Dennis Lehanes Mörker ta min hand och kan inte säga annat än att det knappast är en bok för svaga nerver. I övrigt väntar jag också otåligt på att Ernest Hemingways Och solen har sin gång ska trilla ned i min brevlåda. Någonstans där emellan har jag tänkt att läsa John Greens nya alster.

Jag plockar i ordning i min lägenhet och läser. Jag springer en runda på kvällen och läser. Sitter vid datorn och läser.

Jag är ute på andra sidan och läser.