Känslan inför en tenta, det tionde berget

Jag har varit helt lugn fram tills ikväll. Man har blivit luttrad förvisso. Men jag har varit ovanligt lugn fram tills just för någon timme sedan då jag blev nervös. Imorgon ska jag skriva tenta. Det känns alltid som ett berg man inte kan komma över. Det är monumentalt. Man vet att det är över om ett dygn. Det hjälper inte känslan som dränerar kroppen på allt. Som att det inte finns en sjö att landa på i dalgången på andra sidan. Som att det bara är mer barmark. Det hade varit fint om där fanns en sjö.

Den excentriske studenten

På fredag har jag möjligen den svåraste tenta jag kommer att ha skrivit hittills i mitt liv. Ämnet är intressant. Men också abstrakt, luddigt och får en att ifrågasätta även de mest grundläggande sanningar man har. Idag har jag gått runt, runt i min lägenhet och pratat för mig själv om diskursiv demokrati och instrumentell rationalitet kontra kommunikativ rationalitet. Vilken gubbe med skägg ansåg att vad var fördelaktigt kontra vilket? Ja, ni hör ju. Man låter ju som en galen person när man gestikulerar för sig själv. Jag låtsas att jag förklarar för någon annan och förklarar således för mig själv. Även det en teori inom deltagardemokratin. Deltagandet främjar den egna utvecklingen. Tänkare som Jean-Jaques Rosseau och John Stuart Mill talar sig varma om hur deltagandet har så kallade önskvärda och eftersträvansvärda effekter på den egna utvecklingen. På vanlig svenska: Deltar man i ett val stärker det ens känsla för deltagande, försöker man lära sig något och förklarar det man vill lära sig för någon annan förstår du samtidigt själv vad du säger. Så jag går runt och förklarar för mig själv vad jag behöver lära mig samtidigt som jag studsar en musarmsboll på golv och väggar runt om kring mig i min 27 kvadratmeter stora lägenhet. Det är vad jag har gjort idag. Grannarna under mig har således hört någon gå runt och prata med någon Jean-Jaques och John Stuart samtidigt som han verkar jonglera en apelsin.

Pojken på kvarteret forskaren

Så jag har tagit mig an mer jobb parallellt med studierna. Det är inte en nyhet såklart. Men mängden jobb är en nyhet. Det är mer och det är ett måste. Jag har tills nu haft lyxen att välja eller tacka nej. Men den lyxen har jag inte längre. Det är väl dags att vakna upp och inse att man inte har någon lyx alls när man måste dricka särskilt te för att det visslar när man pissar.

Det känns inte som något jag var beredd på. Dricka särskilt te gör man när man är vuxen, har struntat i att raka sig och det har fått konsekvenser. Om jag struntar i att raka mig händer det praktiskt taget ingenting. Om jag inte rakar mig ger det inga som helst konsekvenser för mitt ansikte. Den typ av bristande behåring talar vi om. Hur kan jag vara vuxen?

Härom dagen var det alla hjärtans dag. Faktum är att jag inte riktigt tänkte på att det var alla hjärtans dag förrän det ringde på dörren. När jag öppnade blev jag ytterst medveten om vilken dag det var. Vi ska ha en sak klart för oss, att det ringer på min dörr är högst ovanligt. Det händer helt enkelt aldrig. Så jag är redan överraskad innan jag öppnar dörren.

Jag önskade att jag hade varit mer förberedd när jag såg vem det var. Sedan en tid har det nämligen varit stopp i mitt avlopp. Handfatet i badrummet, närmare bestämt. Så jag felanmälde det och svor och gnällde till den som ville lyssna över hur lång tid det nu skulle ta för hyresbostäder att bemöda sig höra av sig. Och helt riktigt, de hörde aldrig av sig. Men de ringde på dörren. Där stod en ung och söt tjej, i min ålder eller kanske lite äldre, i full rörmockarmundering och förkunnade att hon minsann skulle komma in och rensa mina rör.

Jag hann fundera på hur många filmer som börjat på det viset innan jag happlande släppte in henne i vad som mest kan kallas som en pygmés garderob men som på mitt bostadskontrakt kallas för en hall. Då var jag väldigt medveten om att det var alla hjärtans dag. Jag var väldigt medveten när hon sade att kranen “satt lite hårt” och undrade om jag hade märkt det. Jag svarade att jag inte hade någon aning om att den var hård, som om jag var den starkaste personen på kvarteret Forskaren.

När hon förklarade att hon bara skulle hämta något i bilen hoppade jag snabbt in i badrummet för att studera mig själv i spegeln. Slitna joggingbyxor och oduschat hår stirrade tillbaka på mig. Men det syntes inte att jag drack särskilt te. Eller att jag inte hade rakat mig.

Jag vet inga filmer som börjar så här.

Pitt som läderklädd yrkesmördare, en porrberoende Gordon-Lewitt och andra filmer jag ser fram emot

Det finns ett stort antal filmer jag ser fram emot. Jag har försökt skapa en lista för mig själv så att jag kan hålla reda på titlarna och inte glömma bort dem när de väl blir tillgängliga. Jag tänkte att ni lika gärna kunde få ta del av några och säga vad ni tycker. Tanken är att jag ska fortsätta med att då och då lägga upp denna typ av listor. Vissa filmer i listan har redan kommit ut medan andra kan vara så långt bort som ett halvår. Men gemensamt är att alla har något som intresserar mig. Har ni några andra filmer ni ser alldeles särskilt fram emot?

killing_them_softly_press

Killing Them Softly

Brad Pitt har börjat halta en aning på äldre dar. Hans kommande storfilm World War Z av Marc Foster (Finding Neverland, Stranger Than Fiction) har inte bara präglats av stora problem och bråk mellan filmens två stora namn utan tyngs av en ytterst tveksam trailer. Har Brads smak för filmkonst börjat falna? Killing Them Softly, som tidigare gick under det mycket häftigare namnet Cogans Trade, verkar bevisa motsatsen. Här spelar han en yrkesmördare som ska städa upp efter ett pokerspel och sätter lokala maktordningen i gungnig. En äckligt snygg trailer tonsatt av Cash och stilren regi av Andrew Dominik lovar gott. Pitt, skinnjacka, hagelgevär och James Gandolfini i pilotbrillor? Ja, tack.

12212012Gosling-jpg_213049

The Place Beyond The Pines

Derek Cianfrances fantastiskt vackra Blue Valentine var obegripligt nog hans första långfilmsansträngning. Till hans andra försök har han tagit med sig Ryan Gosling, Bradley Cooper och Eva Mendes. En kombination av talanger som bara inte kan misslyckas. I och med The Place Beyond The Pines tar han steget mot Crime/Drama där Gosling spelar en stuntförare som ser möjlighet att tjäna lite extra stålar till sin nya familj (Mendes) och hamnar i trubbel. Kombinationen av Cianfrance och denna ensamble gör att jag inte kan vänta på att se vart vägen leder bortom träden. På en motorcykel. Dessutom.

don-jons-addiction-scarlett-johansson-joseph-gordon-levitt

Don Jon’s Addiction

Joseph Gordon Lewitts regidebut har gjort mycket väsen av sig på Sundance. Få har ännu sett den men hyllningarna är unisona. JGL spelar huvudrollen, en självutnämnd smooth-talker som spenderat alldeles för mycket tid på Youporn. Han bestämmer sig för att städa upp sitt liv när han träffar Barbara, spelad av en femme fatale-taggad Scarlett Johansson, och humor uppstår. Filmen ska vara fantastiskt underhållande, vågad och påstås vara en imponerande stark debut för regissören. Dessutom, Scarlett. ‘Nuff said.

the-spectacular-now-miles-teller-shailene-woodley-new-photo

The Spectacular Now

Det enda jag egentligen vet om denna är att den verkar bra. Den andra filmen från Sundance att få unisont beröm. Beskrivs som ett romantiskt tonårsdrama med bitterljuv ton med en enastående berättelse. Drar liknelser med filmer som Ruby Sparks och behandlar ämnet alkoholisering i unga år. Påstås komma med ett antal överraskningar och vändningar som fått publiken att häpna. Lovande rollista med bland andra Shailene Woodley (The Descendants). Ger intrycket av att träffa tonen och vara så där ärligt slitande bra som man en gång hoppades att (500) Days of Summer skulle ha varit.

muchado_04

Much Ado About Nothing

Joss Whedon, alla nördars förkämpe, gjorde med The Avengers precis det alla trodde att han skulle göra om han fick en ordentlig budget: total succé. Filmen slog inte bara en massa pengarekord utan gick hem hos både fans och kritiker. Själv älskade jag filmen men var inte särskilt överraskad. Han bevisade redan med Firefly att han är expert på ensemble-action med knasig humor. Jag var bara glad att en studio äntligen gav honom chansen. Sedan Marvels vågade val gick hem har de nu tagit ut svängarna mer och mer vilket bara bådar gott. Så, vad gör en nybliven stjärnregissör när han precis blivit klar med den största av storfilmer och har bolagschefer lindade kring sitt lillfinger? Spelar in en Shakespeare-tolkning i sin trädgård såklart. Much Ado About Nothing spelades bokstavligt talat in på Whedons bakgård, mest för att han kände för det, och skådespelas av ett gäng anonyma favoriter. Vill se den mest för hur härligt det är att ens besluta sig för att göra en komedi från slutet av 1500-talet, med en så låg budget att man kan höra Harvey Weinstein sätta pistagenötterna i halsen, när man har alla möjligheter i världen. Det säger mycket om den gode Whedon.