Månad: januari 2013

Jag fick förresten ett fint sms igår. Det var helt oväntat. Ett sms som jag hoppas är ett bevis på en vänskap jag aldrig kommer förlora. Även om det finns delar av både den och mig som känner att den alltid kommer vara en påminnelse om något som är förlorat. Men kanske är det att bli vuxen och få erfarenhet.

Att även den bästa av vänskap kan ha något förlorat i sig.

Jag klarade alltså hemtentan i Internationell Politik. På någon jävla pepparvänster. Jag vet inte hur. Men det blev av och det står ett ”G” i mina betyg. Jag har kollat. Flera gånger.

Jag vet när jag skriver dåligt och då var en sådan gång. Nu när jag skriver detta kommer jag på att jag skulle hämtat ut den så att jag hade kunnat läsa kommentarerna. Men ser att jag är en halvtimme sen. Uppskattningsvis. Studentexpeditionens öppettider börjar bli mytomspunnet sporadiska.

Idag har jag bara en uppgift och det är att läsa The Populist Radical Right: A Pathological Normalcy.

Det och göra köttfärssås.

I helt valfri ordning.

Det är de små sakerna.

Kommer hem och står i hallen. Syster kom in framför mig så jag får stå still på mattan och vänta en stund innan hon har fått av sig alla ytterkläder och skor och går in. Mamma står och väntar hela tiden. När jag tillslut också fått av mig min jacka kramar hon om mig en lång stund och säger.

”Du vet, när vi säger att du är lik morfar är det mest utseendemässigt. Inte i sättet. I sättet är ni bitvis helt olika.”

”Jag vet.” säger jag.

Är glad att det finns en plats där folk vet sånt.

Tänker jag och går in i min barndoms hus.

Jag står utanför i regnet.

Man önskar att barndomsberättelserna kunde vara sanna, tänker jag. Att de verkligen kunde ta en till platser där inget ont kunde röra en. Där paraplyer lyfter och frågor fick svar. Man tänker också att det är nonsens. Att man avundas barnen som kan leva i sagornas värld och flyga till avlägsna platser. Men ju äldre man blir desto mer önskar man att det vore sant.

Det öser verkligen ned. Vattnet smattrar mot verandarutorna bredvid mig och städar bort löven från plattorna under mig. Rycker bort dem. Det susar, nästan dånar av regnet i de stora lövträden omkring mig. Herrgården i gult och vitt vid sjön kanske sjunker snart tänker jag och kramar om paraplyet som att det skulle hjälpa.

Jag önskar att jag rökte. Kommer jag på mig själv att tänka. Då skulle jag ha en anledning att stå här i min kavaj och frysa. En annan anledning. Kavajen förresten. Som bara har blivit mindre. Jag har inte blivit större utan kavajen har blivit mindre. Det är jag säker på när jag står där. Jag önskar att jag rökte.

Det ljuder från sammankomsten där inne. Att kalla det en fest hade varit fel. Men det pratas och äts och skramlas. När en hel släkt, nästan, kommer samman pratas det. Högt och mycket. Jag tvingas kliva ut en stund som vanligt. Volymen blev för hög. Det blev för mycket. Men nu tjuter det nästan lika mycket i träden runt mig som i mina öron. Det är knappt någon skillnad och jag kommer inte undan det här. Jag hör ingenting men samtidigt hör jag allt.

Jag hade inte känt så jättemycket. Det hade inte slagit mig med den kraft som man kunde tycka att det borde ha gjort när vi fick beskedet. Det hade kommit senare. Men sättet som det hände på kunde jag dock inte skriva av mig. Beskrivningen av hur livet hade tagits satt kvar på min näthinna på nätterna och rann ned för mina kinder i det kalla höstregnet. Väl framme vid kistan i kyrkan hade allt bara brustit. Jag grät så att jag skakade. Kramade om mammas hand i min.

Nu skakade jag i regnet. Sjön slår med små vågor mot vassen. Jag kunde inte avgöra om jag grät. Det var kallt. Jag tänkte på morfar. Länge hade man undrat vem jag såg ut som tills man hittade det där kortet. På när morfar var i armén. Vi såg precis likadana ut. Min kroppsbyggnad, mina händer. Allt. Vi var precis lika.

Vinden tilltar och jag försöker slappna av. Kanske tjutet försvinner då. Men jag vet att det redan är försent. När det väl kommit lämnar det inte mig på ett tag. Som för att påminna mig om vem jag är. Hörselskadad. Och lik sin morfar. Löven lyfter och lättar. Rycks bort av regnet så som morfar ryckte bort sig själv från oss. Bilden blixtrar till framför ögonen. De hade beskrivit hur och kanske skulle de inte ha gjort det.

Kanske skulle man röka, tänker jag och hoppades för allt i världen att det fanns en annan anledning till att jag stod ute i höstens ösregn. Utanför en herrgård i gult och vitt vid sjön som kanske snart sjunker. Vinden, tjutet, skriket tilltar i träden. Med ens inser jag att det inte är ett vanligt tjut som har fastnat i mina öron. Det är kortare. Intensivare. Ett skott.

Och jag ser i verandafönstret hur jag fortfarande skakar och tårar rinner ned för kinderna.

Jag önskar att jag rökte tänker jag och kramar om paraplyet hårt som att det skulle lyfta och ta mig långt bort.

Till en plats där jag kan förstå.

Så idag är man ledig.

Mina kursböcker har inte kommit än så jag kan inte göra något åt den saken. Gjorde lite frilansjobb igårkväll så där är den tallriken också tom. Jag har alltså inget att göra på min lediga dag. Vilket är hur skönt som helst. Att det gör mig till en rastlös och tjurig person är något jag försöker ignorera. Det slutar alltid med att jag sover för länge och får ont i huvudet. Av alla saker jag är dålig på är jag helt klart sämst på att vara ledig. Jag är fantastisk på att klaga på att jag har mycket att göra, men ännu bättre på att klaga på att jag inte har något alls att göra.

Kursen som nyss har börjat har gjort så i ett rasande tempo. Det är en slags back to basics för demokrati och modeller. Fast på en väldigt abstrakt nivå. Vilka kriterier behöver uppfyllas för att en stat ska kunna upprätta demokrati? Borde det ens kallas demokrati utan kanske istället polyarki? Väldigt folkmeta på något vis. Jag som ändå är snabb på att anteckna och vill tro att jag utvecklat en god teknik för detta efter fyra akademiska år hinner fan inte ens med lite när föreläsaren drar igång. Hon pratar och byter slides fortare än Aftonbladet ringer B-kändisar en slö nyhetslördag. Det är också bara text. Text, text, text. Och prat. Sedan slår klockan slut och dagen är redan över.

Men idag är jag ledig så jag pillar lite på sidan, lite på mig själv och tittar på New Girl.

Inte nödvändigtvis samtidigt.