Det här kommer att låta märkligt.
Men idag har jag bestämt mig för att ha det tyst hela dagen. Jag ska inte lyssna på något utöver ljudet av ett mekaniskt tangentbord som smattrar mellan väggarna i lägenheten. Det är så lätt för mig att glömma bort vad det är jag faktiskt mår dåligt av, och hur lätt det sker. För vissa kan detta gälla att ta en paus någon gång under dagen, att vila lite. För andra kan det innebära att varje dag gå en lång promenad. Eller att äta ett äpple. För mig är det att ha det tyst. Om så bara för en liten stund. För så lätt som det är för andra att glömma att jag är hörselskadad, lika lätt är det för mig. Om inte lättare.
Jag lever alltid ett liv i trots. Jag trotsar alltid min hörselskada. Men misstar er inte, jag borde inte göra det. Men jag gör det. Jag gör inte saker tack vare mitt handikapp, inte på grund av det eller genom det. Jag gör saker trots mitt handikapp. Och det varje dag. Normala människor som har ett normalt driv märker hur de blir trötta av att trotsa. Av att pressa sig själva. Så de tar en paus, vilar lite och tar ett äpple.
Jag märker inte sådant.
Förrän det är för sent.
Det kan gå månader.
Bara en kvarts total tystnad kan vara ovärderlig för mig. Men eftersom att jag inte märker hur jag får ont i huvudet av att lyssna på Anna Ternheim eller The Tallest Man On Earth för elfte gången på förmiddagen tredje veckan i rad slutar det med att jag mår dåligt på eftermiddagen för att jag inte märker att jag är hörselskadad. Människor jag träffar, nya som gamla vänner, glömmer ibland att jag har detta handikappet och ursäktar sig alltid och blir oroliga när de inser det. Jag säger alltid att det inte är någon fara, bara ni fattar. Bara ni förstår att jag inte är en dryg kille som ignorerar ett samtal eller ständigt klagar på huvudvärk. Bara ni förstår vad det beror på så är det okej.
Jag bara önskar att jag själv förstod oftare.
Och det kan ju låta märkligt.
Men ingen lyssnar så lite på mig som jag.