Månad: november 2012

En film som tidigare hade den mycket bättre klingande titeln Cogans Trade har jag sett fram emot att se ett bra tag. När Cash drar igång, åh. ÅH!

Awesome.

Premiär denna veckan.

Ah, spidey.

So we meet again.

När jag var liten älskade jag Spider-Man, eller Spindelmannen som han hette då, och jag hade faktiskt den sista utgåvan. Nu vet jag dock tyvärr inte var den är längre och jag är rädd att jag har slängt den. Min favorithjältes första framträdande på bioduken av Sam Raimi var aldrig riktigt i linje med ursprungshistorien och tog sig ett antal friheter. Jag tyckte dessutom aldrig att Tobey Maguire passade i rollen. Peter Parker var aldrig den mesiga karaktär som den ständigt gråtande Maguire tog fram. Filmerna i Raimis regi var väldigt ytliga, färgglada och haltade svårt av att inte kunna bestämma sig för vilken berättelse den ville berätta.

Så jag blev positivt överraskad när jag fick reda på att regissören bakom den lite väl hypade (500) Days of Summer, Marc Webb, skulle starta om berättelsen. Även om detta konstanta rebootande av saker hit och dit börjar bli lite väl löjligt och hintar om ganska grova Christopher Nolan-komplex (”Vi lovar, denna gången ska det bli jätte mörkt och svårt och gritty och inte alls som den andra”) men denna gången är det inte helt konstigt.

Peter Parker var alltid en tönt. Men han var smart och orädd. Andrew Garfield (”The Social Network”) är lagom tanig och töntig på samma gång, och bra på det charmigt nervösa framträdandet som i Maguires händer alltid slutade i total mesighet. Emma Stone (”Zombieland”, ”Easy A”) är som vanligt bra men sträcker inte direkt några skådespelarmuskler i porträtterandet av Gwen Stacy, Parkers ursprungskärlek som i orginalmaterialet presenteras långt innan Mary Jane dyker upp. Övriga skådespelare gör helt okej insatser och ingen sticker ut, med undantag för Dennis Learys (”Rescue Me”, ”Ice Age”) kapten Stacy som har ett antal fantastiska one-liners som han levererar med glädje (”Do I look like the Mayor of Tokyo to you?”).

Marc Webb har en estetik från hans tidigare romantiska komedi som syns i denna filmen, det är linser med filter, en brun och blå färgpalett och med ett soundtrack som ges utrymme (Coldplay är särskilt framträdande i en scen). Alla samma tydliga grepp som användes i (500) Days of Summer. Det är en indie-regissör som givits nycklarna till den stora sandlådan. Berättelsen har ett annat fokus i Webbs upplaga där relationen mellan Parker och Stacy är central. Även hans relation till hans föräldrar och det faktum att han övergavs har en tydligare plats. Två saker som aldrig utforskades i tidigare versioner. Det är tydligt att detta används för att ge berättelsen realistisk vikt och göra den lite mindre spandexbetonad än tidigare. Allting är lite bättre och lite snyggare än tidigare och med de specialeffekter man kan förvänta sig av dagens teknik blir det en trevlig resa. Peter Parker är slängd i käften och bygger sina webshooters själv. New York är regnigt och mörkt. Allt ligger oerhört nära serien och det hela resulterar i en trevlig och välgjord, om än bekant, film. För det är där skon klämmer. Allt har redan gjorts. Behöver vi verkligen den här filmen? Det går att diskutera. Men det är tydligt att Marc Webb har en mycket bättre hand för materialet och castingen som är sjumilakliv bättre denna gången.

Storyn är från början en tonårsberättelse om tönten och skolans snygga tjej och om att bli starkare och att ta sitt ansvar. Webb är helt rätt person att berätta den. Problemet är bara att man när eftertexterna rullar inte kan undgå att tänka att detta skulle varit den berättelse som berättades från början.

Nu blir det bara en bra men väldigt bekant berättelse som hamnar i skuggan av den mycket sämre föregångaren.

Och hur gärna vill man inte se det här då?

Piloten regisserad av Fincher.

Bara det.

Har hämtat ut min tenta och det visade sig att jag hamnat mitt i vad som krävdes för godkänt. Känns väl okej, skönt att jag klarade den hur som helst. Detta är ingen rolig tenta att göra om. Särskilt när man läser de svårtolkade kommentarerna. Tentan bestod också till största del av flervalsfrågor som antingen är rätt eller fel, utan någon som helst feedback. Hur pluggar man in något sådant? Det ska påpekas att tentan helt uppenbart var konstruerad så att den skulle vara så enkel som möjligt att rätta. Men oerhört svår att plugga till. Ganska osnyggt. Men sådant är vardag på universitetet vid det här laget.

Hur som helst, den är klar.

Föreläsning i eftermiddag och något så himla osexigt som förvaltningspolitik, förmodligen den tråkigaste kurs jag läst, och efter det tentagenomgång. Det säger väl mycket att jag mest är intresserad av hur det går för mina gamla klasskamrater och deras examensarbeten. På en helt annan institution.

Nu ska jag trycka i mig en hemgjord hamburgare med bacon, ost, tomat och avocado.

Fan så mycket sexigare.

Igår beslöt jag mig för att ge mig på en iordningsplockning här hemma då det ser ut som om en bokhandel spytt i min lägenhet. En bokhandel som också säljer strumpor, jeans och datordelar. Som vanligt med mig leder det ena till det andra och helt plötsligt var jag i färd med att försöka rensa min gamla dator. Jag försökte nuke:a den (köra ett program som förstör allt och rensar hårddisken) men det ville inte fungera. Det livsfarliga programmet som man bara ska köra om man är helt säker på att man inte bryr sig om datorn eller vad den innehåller fick error och kunde inte köras. Gud, så himla meta.

Jag har också återhämtat mig från tentan jag hade för någon vecka sedan och kan inte med gott samvete skjuta på plugget i denna kursen något mer utan måste sätta igång igen. Det är så tråkigt att tapeten torkar, klockorna stannar och tvärt om.

Ja, inte springer tapeten någonstans när man läser om förvaltningspolitik.

Jag önskar att jag kunde stanna uppe och följa valet imorgon natt. Inte nödvändigtvis för att åsikterna engagerar mig, utan för att valets utgång kommer påverka oss på ett eller annat sätt. Det är dessutom fantastiskt intressant att följa kommunikationen, kommunikationen med väljare, hur man paketerar budskap och hur man försöker manöverera ut den andre kandidaten för att ta mandat. Partipolitik och kommunikation har intresserat mig länge, men på något sätt har jag alltid varit mer intresserad av hur man levererar budskapen än vad de faktiskt innehåller. Eller, innehållet är intressant för att det påverkar hur det ska levereras, och till den grad den påverkar mig personligen. Men i de stora dragen är det tekniken, retoriken, tricken, dansen, kadensen som intresserar mig.

Kadens är rytm. Vad man hade kallat rim och melodi tillsammans i ett musikstycke. Det är vad som skapar form. Det som man fastnar vid när man lyssnar, minns vad man har hört och nynnar på det när man kliver på bussen. Det är vad som påverkar folk. Jag hade gärna lärt mig mer om det. Så. Jag följer inte det amerikanska valet för att abort-frågan engagerar mig. Utan för att jag nynnar på det när jag kliver på bussen.

Och sedan funderar på varför.