The Newsroom, fem första avsnitten

Trots en lite långsam start börjar så The Newsroom få upp farten. Jag älskar det. Det snubblade och fumlade lite i början där den ena monologen avlöste den andra, McKenzie i första avsnittet och big boss Jane Fonda något senare. Men det är som att författaren Aaron Sorkin vill sätta scenen innan han kan börja låta sina karaktärer bli bekväma och varma i kläderna. Han vill stå upp och veva med armarna lite ett tag först för att visa att han faktiskt menar allvar när han säger att nyheter har gjorts fel de senaste tio åren och att skvallerkolumnisterna kan dra åt helvete. När han har visat vad han står kan han låta berättelserna ha sin gång.

Det är i samma liga, men är inte lika bra, som The West Wing som i princip byggde stadion i vilken ligan spelar och det är svårare att jämföra det med det otroligt underskattade Studio 60 on the Sunset Strip då den serien inte fick leva längre än en säsong. Men det visar bara hur orättvist TV-livet kan vara. The Newsroom jämförs med det bästa som har gått på TV (The West Wing vann rekordartade 26 Emmy Awards) och inte med Jersey Shore. För övrigt en problematik som Sorkin gärna ger sig på titt som tätt.

Kritikerna hyllade bitvis Studio 60. Serien tog den mörka men rappa tonen från The West Wing tillsammans med Bradley Whitford och kikade bakom draperierna på Satudray Night Live. Den hade precis samma intellektuella överlägsna humor som gick hem i det politiska dramat tillsammas med dylika dramatiska storylines. Men serien föll på att Sorkin inte kunde skriva de fiktiva sketcher som krävdes för att den serien skulle bli trovärdig och tittarna svek till förmån för det mindre krävande 30 Rock som hade premiär samtidigt.

Denna gången berättar Sorkin om livet på en nyhetsshow. Det är inte lika mörkt som hans tidigare alster, både rent bokstavligt talat i ljussättningen, och även i hans storylines. Det är inte heller, tro det eller ej, lika rappa dialogbyten. Det väger ibland över lite för tungt på flickartat highschool-drama när dejter går fel och folk glömmer bort rosor den 14:e februari. Men jag tror att Sorkin har insett att han måste slänga in sådant för att kunna fortsätta med sina eleganta dialoger och utläggningar om ekonomi, mellanöstern, maktgirighet och korkade republikaner. Han säljer en liten bit av sitt land för att kunna bebygga resten.

Det femte avsnittet i serien var det roligaste och bästa hittills och det kändes för första gången som att han inte hade behövt kompromissa med någon land alls.

Men som med allt Sorkin gör kan jag inte göra annat än hålla tummarna när serien rullar på amerikanska söderns TV-apparater.

Måtte det funka denna gången.

De sista sju minuterna av förra avsnittet visar precis hur bra det kan vara när serien går på alla cylindrar.

Fantasier om regn

Jag har bland annat sökt Statsvetenskap till i höst. Det har bitvis inte känts så utmanande att läsa det program jag har läst. Det betyder inte att det inte har varit svårt. Det har bara inte alltid handlat om sådana saker jag är intresserad av. Bara ibland. Som med alla program, antar jag. Jag tycker om att skriva och att diskutera. Jag kan vara ganska odräglig på båda punkterna. Jag vill bara läsa mer. Ta reda på mer och lära mig mer.

Och allt detta gäller ju bara om jag inte får något heltidsjobb. Vilket hade varit allra bäst. Jag vet inte hur det blir i höst och allt känns väldigt ovisst. Särskilt ekonomiskt.

Men jag fantiserar om att gå i regnet och lyssna på Bloc Party och då känns det lite bättre.

Fråga mig inte varför.

Skinnjackan eller en mängd olika scenarion

Han tänker sig en mängd olika scenarion.

Om hur han går in i parken och betalar för ett armband som man alltid gjorde. Hur den där känslan av fjärilar i magen infann sig som man fick när man var liten. Hur det pirrar som om man föll från en hög höjd och samtidigt upplevde all lycka man velat ha på en och samma gång, som att få precis den presenten man önskade sig när man var sex år och inte visste hur man skulle visa det. Som känslan att få en röd brandbil när allt man ville ha var en röd brandbil. Den känslan. Den känslan hade han alltid i den parken. Men han tänker sig att den känslan för första gången skulle bli annorlunda. Att han skulle få den vuxna versionen av den.

Dofterna var alltid speciella. Det brukade alltid dofta cigarettrök. Han har aldrig rökt i sitt liv förutom enstaka gånger när han bara ville vara som alla andra och vara cool. Men han har aldrig rökt och aldrig sedan dess. Däremot har det alltid varit något med doften av cigarettröken. När han var liten fick den honom att alltid känna att det var något stort på gång. För alla gånger han kände cigarettrök skulle han och hans familj göra något kul. Som att äta ute på restaurang på semester i Grekland. Eller som att gå på nöjespark.

Han tänker sig att han till höger skulle se berg- och dalbanan dundra ned i en av de lutande kurvor som det alltid pirrade så i magen i samtidigt som man försökte hålla händerna uppe. Han skulle gå längs den stora gatan och följa den tills han kom till huset. Utanför skulle det stå någon som hade en tröja så att man såg att de arbetade där. Han skulle inte veta säkert men det skulle vara en bra gissning. Han skulle gå fram till henne och fråga om hon jobbade idag. Inte personen han pratade med utan Hon. Personen skulle fråga vem den skulle hälsa ifrån och han skulle bara säga något om en gammal vän.

Han skulle luta sig mot ingången och titta i taket. Fundera på vad hon kommer att säga. På vad han kommer att säga. Han stoppar händerna i fickorna och börjar peta med skon på en fimpad cigarrett som inte längre doftar på det där sättet. Känslan kommer tillbaka i magen. Han inser med ens att han inte är helt säker på att han minns hur hon ser ut. Han inser också att han inte är helt säker på varför han gör det här. Varför är det viktigt? Han sparkar iväg fimpen så att den nästan träffar någon som går förbi på gatan. Han lyfter sin hand och ber om ursäkt.

Hon står vid sin station och tittar på sin mobiltelefon. Det brukade sluta med att hon gjorde det om hon inte hade något att göra på en stund. Hon går igenom samma rutin varje gång. Scrollar igenom Facebook. Scrollar igenom Twitter. Öppnar och stänger SMS-appen. Repeat. Snart är det bara tre timmar kvar tills hon kunde gå hem och minuterna tycktes bli längre ju senare på kvällen det blev. Lokalen är tom så hon märker inte alls först när hennes kollega kommer upp bakom henne. Hon hoppar till och skrattar sedan. Kollegan säger att det var en kille som frågade efter henne och pekar mot utgången. Hon höjer på ögonbrynen och frågar vem. Kollegan rycker på axlarna och säger att han sade något om en gammal vän. Han hade en brun skinnjacka på sig. Hon spärrar upp ögonen och börjar direkt gå mot utgången och vinden börjar samla hennes hår.

Han drar handen genom håret som han alltid gjorde när han var nervös. Han har liksom inte riktigt räknat ut än vad han ska säga och blir mer och mer oviss och drar handen över skäggstubben, som inte syns men som är där. Plötsligt får han syn på sin tshirt. Nu kanske du undrar över hur man kan bli överraskad över sin egen tshirt men är man den person han är kan man bli överraskad över sina egna kalsonger utan att det är något ovanligt. Han har helt enkelt lite dåligt minne ibland och kläderna han tar på sig på morgonen kommer inte alltid högst upp på listan av saker som behöver kommas ihåg. Så han blir överraskad över sin tshirt. Det står Jazz Miller Club på den. Den gråa och nu på honom lite tajtare tshirt som hon en gång i tiden drog på sig på den där balkongen för några år sedan. Han minns hur den fortfarande luktade som henne när han kom hem. Han kunde gå till garderoben och bara begrava sitt ansikte i den en stund innan han lade tillbaka den. Men efter en tid försvann lukten och minnena och den hamnade i tvätten med alla andra kläder. Som om den inte längre vore speciell. Som om han inte längre mindes hur den såg ut. Det hade blivit lättare att glömma insåg han. Att det var bättre, än att behöva komma ihåg. Att inte behöva minnas hennes rörelser, hennes miner eller hennes skratt. Hon var inte längre högst upp på listan. Faktum är att hon inte längre fanns på listan.

Hon går hastigt mot utgången. En brun skinnjacka. Det kunde bara vara en person. Eller, folk har ju skinnjackor på sig hela dagarna i mängder av färger. Men av någon anledning kunde inte detta vara något annat än just den bruna skinnjackan. Hon mindes hur hon en gång hade varit på en fest. Det var några veckor efter att de hade träffats för första gången. En kille på festen hade haft en brun skinnjacka på sig och han såg precis ut som honom. Hon visste att killen inte kunde vara han, eftersom han bodde 20 mil bort, men hon hade ändå blivit besviken när han hade vänt sig om och erbjudit henne en öl. Hon kommer till utgången och tittar försiktigt runt hörnet. Hon går fram till räcket och tittar ned. Det är ingen där. Hon lutar sig över och tittar både till höger och till vänster. Det är tomt. Hon förstår ingenting. Men när hon vänder sig om ser hon något på marken.

Det är en grå tshirt som det står Jazz Miller Club på. Hon plockar upp den och håller upp den framför sig. Hon tänker att det är något bekant med den, men kan inte riktigt minnas vad. Hon vet inte varför, men hon får för sig att lukta på den. Då känner hon det. Den luktar som honom och hon får den där känslan i magen. Hon luktar igen och begraver ansiktet i tshirten. Visst är det han. Hon tittar upp och kastar sig direkt mot räcket och tittar längs den stora gatan som leder mot Lisebergs utgång och letar med blicken.

Han sjunker ned i sätet och tittar ut. Jackan skaver lite mot magen. Läder mot hud känns konstigt tänker han. Tåget börjar rulla och han lyfter sin ryggsäck mot sig. Han öppnar den och tar upp ett anteckningsblock och en penna och börjar skriva:

“Han tänker sig en mängd olika scenarion.”

Den ultimata insatsen

Jag har en kompis som börjar skruva på sig varje gång det sker något romantiskt på TV. Särskilt om det är något pinsamt. Det har inte bara att göra med att han är obekväm. Han tycker illa om det och har flera gånger påpekat hur serien hade blivit så mycket bättre om man tog bort det. Det är inte bara något han säger. Det är en grundläggande åsikt han har. Att det ibland inte har någon plats i till exempel en TV-serie.

Jag kunde inte hålla med mindre. Alla berättelser behöver ett sätt att “raise the stakes”. Det är ett amerikanskt uttryck för när man ökar insatsen i en berättelse. Något man alltid gör i alla berättelser för att få tittaren eller läsaren intresserad och engagerad. Om läsaren inte engagerar sig i huvudpersonerna kommer den att tappa intresset och berättelsen sin poäng. Det finns ett antal sätt att “raise the stakes”. Man kan sjabbla med karriären, med pengar eller konflikter kan uppstå mellan vänner. En mängd olika komplikationer kan användas för att öka insatsen för åhöraren och skapa ett engagemang som i slutänden är det som ger berättelsen värde. Men det finns ett sätt som är bättre än alla andra, för att det spelar på vår mest grundläggande längtan.

Vi har alla ett antal olika sorters längtan. Att kunna äta sig mätt. Att inte frysa. Att ha pengar och kunna göra det man vill. Men en sorts längtan står högre i kurs än alla andra. Och det är längtan efter att vara två. Att uppleva ensamhetens totala motsats. Det spelar ingen roll vem man är. Vi har alla den längtan och den finns alltid där. Människan tycker inte om att vara ensam. Kanske är vi det största flockdjuret på planeten. Varför har vi annars byggt så många konstiga konstruktioner för att hålla flera människor på samma plats? Varför är alla grundläggande sysslor så ofta sociala sysslor, som att äta, att arbeta eller för den som kan skatta sig lycklig: att sova? Den mest grundläggande längtan vi har är efter kärlek. Kärlek är den ultimata motsatsen till att vara ensam.

Det är det bästa sättet att “raise the stakes”. Därför finns det ingen berättelse som blir bättre utan det. Det kan vara dåligt gjort och det kan vara töntiga vändningar. Men alla berättelser som är värda att berätta börjar med pojken som bara vill prata med flickan.

Det spelar ingen roll hur smart det är. Hur roligt det är. Eller hur dramatiskt det är.

Utan den ultimata insatsen blir allt annat meningslöst.

Till axeln men inte längre

Nu har jag den där känslan igen.

Som kommer och kryper. Som börjar som en klump i magen och slutar någonstans i halsen och bankar på dörren för att göra sig känd. Känslan av ensamhet. Det bär emot att skriva om sådant här nu för tiden. Nu när “alla” känner till bloggen. Då anstår det inte vuxna karln att skriva om ensamhet och klumpar i magen. Men han får dem. De verkar sammanfalla med känslan av att vara utanför. Och att alltid på något sätt vara axeln man gråter ut på, pratar ut på, men som man inte går och lägger sig med. Till axeln men inte längre.

Något händer efter axeln och jag har aldrig räknat ut vad.

Den där bittra känslan jag kunde ha innan jag träffade min föredetta har börjat återinfinna sig.

Att gråta ut på.

Känslan av att alltid vara en axel. Men inte mer.

Den är tröttsam.

Vi som alla skulle springa genom röken

När jag växte upp handlade livet alltid om stora planer. Om att bli nöjd med livet och hur man skulle uppnå det. Nästa steg skulle alltid vara början på något nytt och stort. När jag läste den där texten skulle det leda mig till att skriva den där berättelsen och det skulle göra mig till någon. Mig. Jag. Skulle bli någon särskild. Föräldrarna stöttar en och man ges alla möjligheter att leva ut livet så som det står i böckerna och berättas i filmerna. Vi skulle alla bli något speciellt.

Men det hände inte. För det är inte så. Alla blir inte stora författare, fantastiska arkitekter eller filmstjärnor som springer i slowmotion genom rökmaskinen. Men vi är generationen som alla var övertygade om att vi skulle lyckas. Åttiotalisterna. Vi är personer, identiteter, med alla möjligheter. Vi skulle alla springa genom röken. För så verkade det ju vara på TV.

Det finns en samling socialpsykologiska teorier som kallas ett konstruktionistiskt perspektiv. Det utgår ifrån att individens identitet aldrig skapas av individen själv. Den konstrueras av andra. Så enligt teroin är vi bara det andra vill att vi ska vara. Så länge vi har förmågan till självmedvetenhet, som enligt teoretiker skapas tidigt i barndomen, byggs vi konstant upp av hur andra ser på oss. Vår identitet, sättet att se på sig själv, ens förmågor, ens utseende, allt är summan av vår omgivning. Vi själv har enligt konstruktionism ingen del i den vi är.

Något som totalt strider emot vår generations framgångsgirighet. Vi är ju våra egna. Vi är vår identitet, vi skriker ut “DEN HÄR PERSONEN ÄR JAG!” i versaler genom twitter, blogg och facebook, kanaler för att identifiera och realisera sig själv. Det har blivit allt enklare att stärka sitt ego. Det har blivit allt enklare att säga att man ska bli en författare, en arkitekt eller en filmstjärna som springer genom rökmaskinerna.

Tanken slår mig att kanske ser jag inte den jag är för den där röken, för ridåerna. Kanske ska vi sluta ta i så vi spricker för att bryta ramarna. Gilla-knapparna får gärna gillas, followers får gärna twittra och prenumeranter får gärna läsa min blogg. De får gärna mata det där egot som jag aldrig, aldrig kommer bli av med. Men inte kommer jag vara nöjd med livet där.

Jag kommer vara nöjd med livet när jag kan säga “Denna person är jag.” till någon som lyssnar, håller min hand och säger att det är okej. Bara en person som säger att hon finns där, att hon ser mig. Då kan jag springa genom röken. Då är jag nöjd och då har blivit någon. Det räcker.

Jag tror inte det sker efter en tweet.

Utan efter typ, en fyra fem stycken, sådär. Och en text om hur vi alla är en social konstruktion. Och…

Men.

Fan också.