Tankar om avslutande poänger

Ibland skriver jag inlägg som jag tar bort. Antingen efter publicering eller samtidigt som det skrivs. Det gjorde jag inte förr. Jag hade lättare att låta tankarna vara för att det blev en persona. Att inte haft flickvän än, att vara tanig och hörselskadad. Det var en effektiv och spännande persona att skriva och läsa om. Det var spännande och intressant. Och kanske lätt att identifiera sig med. Jag kunde stå bakom den personan utan problem eftersom jag var den. Jag behövde inte censurera något för jag var den jag var. Och bloggen blev extremt läst under perioder. Nu? Nu är jag inte okysst längre. Inte ens nära. Men jag är fortfarande lika trött. Men det är inte lika extremt. Det är inte lika intressant att skriva och läsa om. Men krossade hjärtan då? tänker ni. Borde inte det vara något bra att skriva om? Inte många män skriver ju om trasiga och ledsna hjärtan. Men det går inte heller. Det går inte att skriva om kärlek. Det blir bara klyschor. Det är nämligen sagt och gjort. Och sådana texter blir en slags självömkande sörja som är väldigt svårt att stå bakom. Varför skriver jag det här? Jag vet inte. Plötsligt fick jag känslan av att jag inte hade sagt det här. Detta som jag vetat om ända sedan den där sommaren. Tanken är inte ovanlig att det blev en skilsmässa i vilken någon annan fick vårdnad om mitt intresse för att skriva och jag lämnades tomhänt. Den stannade i stora stan. Allt efteråt har bara blivit efterkonstruktioner. Konstruktioner som följer en mall med en avslutande mening. Med punkt. Texter som hamnat i ovanan att konstruera en rolig poäng där ingen poäng finns. Poäng finns.

I min manliga jacka

Satt på bussen ned till stan och svettades som en gris för att inte vädret kunde bestämma sig för om det ska vara varmt och soligt eller kallt och soligt. Jag bryr mig inte om vilket. Jag vill bara byta till min nya skinnjacka.

Om det finns något jag hatar så är det att vara för varm. För svettig. För klibbig.

Jag fryser hellre.

I min manliga skinnjacka.

Veckorapporter på Linnéuniversitetet

Ord kan inte beskriva hur barnsligt jag tycker det är att jag måste lämna veckorapporter i mitt arbete med min examen med svar på frågor som “Vad har du gjort?”, “Hur många timmar har du lagt ned?” och favoriten “Vad har du lärt dig denna vecka?”.

Tack.

Jag är 24 år gammal och skriver mitt examensarbete. De timmar jag lägger ned behöver inte i det närmaste vara samma typ av timmar som någon annan lägger ned. Men jag jobbar min vuxna röv av mig, full tid, och jag har lärt mig att institutionen behandlar mig som en gymnasieelev fortfarande.

Se där.

Det gick rätt bra att beskriva ändå.

Det här inlägget tog 0,1 timmar att skriva.

Typ varannan fast varje dag

Måttligt rolig söndagskväll spenderas med arbete. Sökmotorsoptimering. Det finns ju roligare sysslor. Lyssnar på How i met your mother på tvn i bakgrunden och hamrar vidare på tangentbordet. Hade tänkt försöka mig på det där med att uppdatera minst en gång om dagen. Detta utan att varje tanke som rinner ned på det här tangebordet är guld. Bara typ varannan. Liksom.