När man är bloggveteran

Hej. Det var ett tag sedan sist. Det blir så med tiden. Alltid blir det ett tag sedan sist. Men jag tänker inte så mycket på det längre. Jag låter allt ha sin gång. Sånt man lär sig.

Skrivandet är fortfarande en del av mig. Tro inte att jag försvinner. Det kommer jag aldrig göra. Men helt plötsligt har man så mycket att göra. Så mycket att man glömmer bort att vara den där personen som startade den här bloggen för, jösses, hela fyra år sedan. Jag är verkligen en bloggveteran nu. Faktum är ju att jag bloggade redan 2006.

Men mycket har hänt. Jag har hittat och förlorat kärlek och blivit man liksom lite på köpet. Men jag har fortfarande ingen skäggstubb. Eller jag har en. Men den talar vi inte högt om. Det gör den inte själv. Jag har hunnit med att jobba på en reklambyrå. Bara sådär. Det är märkligt. Från att ha varit en ganska omöjlig dröm blev det snabbt verklighet. När höstvindarnas Emil, Gerd, Greger och fan och hans moster blåste som bäst hamrade jag som mest vid skrivbordet på reklambyrån. Det var fantastiskt. Jag hade tur och fortsätter att ha tur. Men hjärtat har jag låst in bakom lås och bom med mina ambitioner som vakt.

Nu när praktikperioden är över är det dags att göra det. Det där. Det där stora. Examensarbetet. Klarar jag av det kan jag skriva till en Bachelors Degree in Media technology till mitt namn. Så mycket arbete för så få ord.

Som med allt annat.

När man är bloggveteran.

Men livsnoob.

Något nytt

Promenerar hem med två potatisar i fickan. Det är inte nödvändigtvis intressant hur det kommer sig att jag har två potatisar i fickan. Men idag känns som en speciell dag.

Det har jag ju nämligen aldrig haft innan.