Månad: januari 2012

Castle: ”How do you know when you’re in love?”

Beckett: ”All the songs make sense”.

Har äntligen klippt mig. Har sparat min långa och snart lite lockiga lugg och sedan klippt det kortare på sidorna. Ingen rakning utan bara kort och ihopklippt med det längre. Blev riktigt nöjd. Utmaningen blir att undvika att se ut som Justin Bieber när jag inte har något vax i.

I övrigt har jag inte gjort mycket. Det blev en sådan där dag. Som man inte borde ha en examenstermin. Det ger lite ångest att sitta rastlös. Det borde inte vara så här, tänker jag. Det ska inte vara så här. När det kanske beror på att jag varit duktig tidigare termin. Men så är man junte funtad. Allt är och ska vara en utmaning. Ett så utomordentligt ohälsosamt sätt att se på livet.

Men jag är nöjd med mitt hår i alla fall.

Det är åtminstone något.

Hamrar på mitt tangentbord in på småtimmarna. I öronen sjunger Tomas Andersson Wij om Romantiken. Gula postitlappar faller ned från väggen bredvid mig. De rullade små löven segnar till golvet och i ljuset från skrivbordslampan kan man skymta små handskrivna ord som beskriver problemformuleringar och metoder och källor. I tanken försvinner jag ibland bort till somrar på kullerstenar. Jag minns när jag satt på en balkong i Montmartre och läste Hemingway och drack vin. Med fötterna på räcket och stolen som tippar. Jag minns att om jag lutade mig lite extra kunde jag se hela gatan upp mot Sacre coeur. Jag hamrar vidare på mitt tangentbord och beskriver testfall och prototyper och Normans gestaltlagar men bakom orden simmar minnen. Minnen om Göteborg och Nordstan och sol genom persienner som vandrar längs hennes kind. Ytterligare en gul lapp segnar till golvet och minner om en svunnen tid. På den står det bakgrund och bredvid den ett checksign. Klart. Nästa.

Sitter och skummar mitt ämnesförslag till examensarbetet för jag vet inte vilken gång i ordningen. Skulle haft ett möte med min handledare idag men han svarade av någon anledning aldrig på mitt mail om att bekräfta tiden och tiden rann ut i sanden. Jag har inte fått någon hjälp från skolans håll på snart en vecka. Trots att jag har examinatorer och handledare som ska hjälpa mig. Men jag tror att jag på något vis har lyckats på egen hand hitta och ringa in vad det är jag behöver ändra. Men jag känner mig väldigt ensam i mitt arbete. Jag började tidigt, men nu är det inte tidigt längre.

Jag trivs något makalöst i min lägenhet. Ja, om det inte vore för hunden som alltid skäller i någon lägenhet häromkring. Eller fläktsystemet som gör sig påmind som ett motorvägsbygge utan skylt. Eller tvättstugan från sextiotalet med obalanserade maskiner och tvättråd för att ”undvika lukten i tvättmaskinen”. Men ändå trivs jag här. För det här är mitt. Det första som är mitt. Det är märkligt att tillhörande kan betyda så mycket.

> Cary Brothers – Take Your Time

Man måste ta sig tid att vara ledig har han hört. Han måste ge sig själv egentid så att han orkar med.

Som man ska han ha hobbies. Som att läsa Hemingway och Cramby. Som att träna och göra armhävningar. Särskilt de där man gör ståendes på händer med sin egen kropp som vikt. Laga mat samtidigt som han tittar på Masterchef. Springa runt sjön på under tjugo minuter. Det är ju inte som att han är tjej och har miljontals saker att tänka på. Han är ju man. Det är ju inte så svårt egentligen. Nej, det är bara att vila lite efter varje dag och andas.

Då är han fullföljd. Förverkligad.

Han drar ett skämt, nästan i steget, direkt när han kommer in i klassrummet på morgonen. Det gör allt lättare. Det liksom bäddar för framtida misslyckande. Det visar på självdistans har han hört. Klassen skrattar direkt åt den klassiska anekdoten som han dragit tusen gånger. Den om lågstadieläraren som behåller mikrofonen på när hon går på toaletten, följt av ”Det är ett ljud jag aldrig glömmer”. Och klassen skrattar. Åt den hörselskadade.

Egentligen känns det bra att bli skrattad åt, tänker han.

Läraren visar sig vara väldigt bra. En före detta kriminalvårdare med armar som tre av hans egna. Han är gigantisk, tänker han. Kanske är han inte så gigantisk egentligen men nog måste det finnas en nivå över vilken socialpsykologilärare blir gigantiska. Den måste vara lägre än den för de flesta andra sorters lärare.

Han ser sig om.

Japp. Det är många tjejer här. Faktum är att han nästan är ensam kille. Så det är här alla tjejer är. Kursen Design av databaser är kanske inte en brudmagnet.

Dagen drar igång. En powerpoint fipplas igenom. Sida ett av förtiotre. Läraren ställer konstant frågor till klassen och klassen diskuterar. Han anstränger sig för att höra alla. Men det går inte riktigt. Ord och meningar sipprar igenom. Faller förbi. Som vatten som rinner ned i en gatubrunn. Att försöka höra något i ett klassrum är som att försöka fånga vatten med en gatubrunn. Det var en bra tanke. Den måste jag komma ihåg tänker han. Men fem minuter senare är den förlorad i nästa ansträngning att försöka höra tanten längst bak i klassen diskutera de roller människor tar på sig och hur det påverkar hur vi ser omvärlden.

Då och då tar han mod till sig och säger någonting, trots att han inte vet i vilket sammanhang det blir. Men ett tillägg i debatten. En smart tanke. Nu var jag intressant tänker han. Nu var jag bra. Yes. Ett poäng till mig. Men det är utmattande att ta poäng med en gatubrunn. Tiden går och tillslut svingar och vevar egot med sin gatubrunn för att försöka fånga åtminstone vad alla pratar om. Bara en detalj. Han river och sliter för att förstå. Klockan närmar sig fyra. Skulle vi inte sluta nu? Eller var det halv fem?

Någon fortsätter att ifrågasätta läraren. Någon fortsätter att vara en duktig elev och förhalar slutet på lektionen. Han rullar med huvudet. Försöker hålla det uppe. Försöker stödja sig på någonting. Vad hände nu? Vad sade han? Något om studiegrupper?

Han försöker skönja information genom ett spöregn. Som om han stod på knä bredvid den där gatubrunnen med mjölksyra i musklerna. Lektionen tar slut. Han ställer sig upp och fumlar med jackan. Går fram till läraren och tackar för heldagen och tar mikrofonen. Utifall att någon hade missat att han faktiskt var speciell.

De går ut till hallen. Han möter upp tjejen i utgången och de går igenom campus tillsammans. Hans tankar går i ett. Är jag intressant? Ska jag vara intressant? Vill jag det? Är jag ute efter någonting med det här? Tröttheten tar över hans kropp när de gula gatljusen faller över hennes hår. Hon säger något och han vet inte vad. Han chansar. Det var rätt.

Han uppfattar att de kommer överens om att höras av. Det är bra, tänker han. Då kan jag skriva åtminstone. Och slipper veva i regnet.

Huvudet är tungt men fylls av den kalla friska luften. Han går och handlar mat. Baxar med sig kassen in på apoteket och köper en ask med huvudvärkstabletter och två askar med hörapparatsbatterier. Äntligen färdigt tänker han och går hemåt, vrider med darrig hand nyckeln i dörren och går in.

Nu ska han bara vara lite ledig också.

Lite fullföljd och förverkligad.