Möte på staglaberget

Men så tillslut lyckades jag landa på fötterna ändå.

Klockan 08:30 skulle jag ha mötet. Frågan om jag skulle ta mig upp ur sängen var fortfarande inte självklar då jag inte hade hört väckarklockan, eller försovit mig beroende på hur man ser det, på måndagen då vi skulle till Hultsfred. Jag försover mig nästan aldrig men denna vecka hade allt som kunde gå fel gått fel.

Bussen kom inte när den skulle. Förmodligen hade jag egentligen bara läst fel i busstabellen trots att jag kollade den fem gånger kvällen innan. Jag var nervös. En kvart senare än beräknat kom jag iväg på bussen. Jag visste inte var deras nya kontor låg så jag fick hoppa av kvarteret innan med telefonen i vädret. Kartan guidade mig upp på staglaberget med utsikt över hela Växjö. Det var en solig morgon. Molnen lutade sig tillbaka och gled obesvärat över himlen.

Jag gick bland några av de äldsta kvarteren i hela Växjö och svängde vänster. Fem minuter över halv stod jag framför huset. Deras nya kontor var snarare en villa. Domprostgården, en mycket gammal och framförallt vacker byggnad på toppen av Staglaberget. Jag passerar brevlådan ironiskt märkt med “Ingen reklam tack!!!” och går in på grusplanen.

Jag hör marken under mina fötter. I träden kvittrar fåglar. Saker jag inte hörde för tio år sedan omger mig som höstvinden. Saker som inte var möjligt förr är det nu. Tillslut lyckades jag landa på fötterna ändå, tänkte jag och ringde på dörren till reklambyrån.

Mathias öppnade och sade “Vad artig du är. Du behöver inte ringa på, här är det bara att kliva rakt in!”

Och det gjorde jag.

Till Hultsfred och tillbaka

Det har varit en lång dag idag och jag behöver lägga mig i sängen och inte tänka på något stort. Jag har varit både det ena och det andra känslomässigt. Jag har stressat till Hultsfred och deltagit i föreläsningar om musikdistribution av en viktig, och fantastisk, professor. Jag har varit arg på mig själv. Jag har varit ledsen. Men allt gick bra och nu är jag hemma. Men nu behöver jag lägga mig i sängen och inte tänka på något stort.

Jag behöver tänka på något litet. Som varm choklad. Som en mjuk huvudkudde. Som timmar av fällda persienner och ett släckt rum.

Jag behöver sova och vila mina ständigt arbetande händer.

I spel och.

Mailar med framtida examinator för information om min C-uppsats till våren. Allt blev så väldigt jätteallvarligt nu och jag ska redan nu börja förbereda mig. Jag vill komma igång med det så snabbt som möjligt och prata med reklambyrån jag ska praktisera på, och ge dem besked. Jag vill vara tydlig och rak med vad jag ska göra. Så detta måste sättas i rullning redan.

Nu framgår det tydligt hur jävligt det hade varit att ha tentorna släpandes efter sig. Men jag har klarat dem. Jag har klarat allt. Mitt betygspapper är grönt. Det känns märkligt. Jag kan inte fatta att jag har klarat och läst så här mycket.

Ibland undrar man över hur mycket tur man har haft.

Men så inser man att det är i spel.

Nu ska jag i alla fall pallra mig ned till stan. Efter det får det bli en löparrunda och sedan fotboll.

Vissa fredagar är ju liksom bättre än andra.

Tid. Längd. Och kärlek.

Jag har precis promenerat hem genom campus. Det är svalt och ljuset har inte stannat kvar. Min vän. Jag bytte skor för att dessa är skönare att gå i. Filmen var ganska fucked up. Jag kunde inte bestämma mig för om det var på ett bra eller ett dåligt sätt. Det är längre mellan oss nu. Går inte lika nära. Jag tar ett djupt andetag och det har blivit kallare. Känner jag. Fan, vad jag inte orkar vara en karl ibland. Eller mig själv. Nä. Det orkar jag inte. Jag bara fortsätter att gå och drar upp luvan.

Igår fick jag reda på resultatet. Jag hade fått VG på omtentan. Precis på poängen. Jag var lycklig inombords. Utombords höll jag masken för att det passade sig inte att jubla då. Det passade sig inte att vara lycklig. Jag ser fram emot hösten. Mot att kavla upp armarna och ge sig fan på något igen. Sådant gör gott.

Det är tänt i en del lägenheter. Men långt ifrån alla. Jag är överraskad över hur många som faktiskt sover. Inte överraskad med normalt mått mätt. Utan med campusmått mätt. På campus mäter man allt annorlunda. Tid. Längd. Och kärlek. Kärlek mäter man annorlunda tänker jag, när jag promenerar hem genom campus.

Jag ser fram emot att ge mig fan på någon igen.