Månad: januari 2011

Jag vaknar och ger mig ett livs andetag. Våren har kämpat tappert till den punkt att jag ser ljuset färgat av horisonten falla genom mina persienner. Jag slänger på mig skinnjackan och skyndar mig till dit jag ska. Du är aldrig långt bort ifrån mig.

Det kommer stunder då jag kan känna mig nedtryckt. På det där sättet som ger mig en slitande och bristande whiplash tillbaka till ett gymnasium i brutalistisk funkis. Arkitekturstilen hette så. Tillrättalagt. Det kommer stunder då jag tittar på schemat och inte ser någon andningspaus. Då jag tvivlar på om det går. Men då är du aldrig långt bort ifrån mig.

Då minns jag att jag är kapabel. Kapabel till vad som helst. Jag är kapabel till att leva i nuet och vara starkare. Jag är kapabel till att vara mig själv. Jag är kapabel till att jobba som copywriter någon dag, kapabel till att räkna med stora mängder i diskret matematik. Jag är kapabel till att laga mat. Jag är kapabel till att tvätta. Jag är kapabel till att säga att jag älskar någon. Jag är kapabel till att säga förlåt.

När jag vaknar och ger mig ett livs andetag, minner jag en stad i ett juliminne.

Och vet att jag är kapabel till vad som helst.

Det är du också.

Så som vi dansat och rumlat i vind, för evigt förblir du min vän.

Sådana här ögonblick är jag säker. Här är jag trygg. Jag står i min balkongdörr och tittar ut över ett stilla campus. Främst en parkering över vilken ljuset från gula lampor dansar. Det är plogat och tomt på bilar. En parkering är helt klart vackrare på vintern tänker jag.

Det är kallt. Jag har ingen tröja på mig utan står i bara mina gråa mjukisbyxor och låter vintern fläkta mot mig, krypa på mig och knottra mig över magen. Trots att det är natt är det aldrig mörkt här. Precis som om jag bodde på någon aveny i någon stad stor nog att ha en aveny. Det har jag alltid velat. Men det är klart, det är inte säkert att parkeringarna är vackra på vintern där också. De kanske är lika risiga som på sommaren. Konstigt det där.

Jag vänder mig inåt och John Mayers stämma möter mig i mörkret. Persiennerna är fällda och släpper in små prickar och skuggor av det gula gatljuset. Det är lustigt. När jag var liten drömde jag alltid om det där gula gatljuset. Jag drömde om att bo i en storstad och ha min egna lägenhet där stadsljuset ständigt dansade över mina väggar. Helst skulle jag också röka cigarr och dricka en smutt whiskey, men man kan ju inte få allt här i livet.

Det blir ju inte riktigt som man tänkt sig. Men vem har sagt att det ens har blivit klart. Det har ju bara hunnit börja bli.

Jag går och lägger mig och drömmer.