Livet just nu.

På söndag ska uppgift 3 in i webbprogrammering, en uppgift som innebär att man ska göra ett Quiz där man kan logga in som en unik användare, svara på quiz i olika kategorier, få feedback och se vad andra användare fått för resultat. Allt gentemot en databas, vilket således betyder att uppgiften omfattar PHP, MySQL och tillhörande ram med HTML och CSS samt JavaScript för att dynamiskt uppdatera sidorna. Det enda vi fick att utgå ifrån var en förpopulerad databas. Ingen grundläggande kod. Så man får lägga en massa tidsödande på att strukturera upp sidan innan man ens kommer till själva programmeringen.

På måndag ska uppgift 1 in i 3D-modellering där vi fått i uppgift att modellera en träningsbänk på tre veckor helt utan kunskap om hur man ens navigerar i 3D Studio Max. Uppgiften är extremt överdimensionerad för tiden vi får på oss. Det finns inga som helst krav på förkunskap i modellering inför kursen men ändå förväntas vi uppfylla kravet “fotorealism” i uppgiftsbeskrivningen. På tre veckor. I 3D Studio Max. För er som inte är bekanta med programmet kan jag berätta att bara att lära sig att navigera i programmet korrekt skulle kunna ta en termin. Men att den kursansvarige inte har någon som helst koll är ju ingen nyhet.

Jag har tills på onsdag i nästa vecka på mig att gå igenom 400 sidor seminariebok som jag lånat. Jag har hunnit läsa och sammanfatta ett kapitel av 13 på grund av ovanstående.

Och nu ska jag snart åka hem och fira min älskade pappas födelsedag vilket ju självklart ska bli roligt och inte är något jag alls någonsin skulle klaga över. Men aningen pressat blir det denna helgen.

Safe to say.

Life sucks.

Nu säger de som inte har ordning på skolan att jag ju i alla fall verkar jobba hårt, det blir bra sen. Det är ju för framtiden du gör allt detta. Visst, låter ju bra och så. Men jag är trött och sliten sedan veckor tillbaka och inga jävla MySQL-queries i världen kan ge mig någon att krama.

Jag är inte bitter.

SELECT girlfriend FROM life WHERE life_id = girlfriend_id

En freudiansk mugg kaffe.

Det gör ont i kroppen när jag vaknar. Ytterligare en dag. Dag för dag är jag trött men anstränger mig ändå. Ibland gör jag ingenting. Men sitter och tänker att jag borde göra någoting och blir trött ändå. Jag är sämst på att vila. Helt värdelös. Någon borde slå mig tänker jag när jag tittar upp i mitt tak. Ironiskt eftersom jag omger mig med människor som har en mer avslappnad inställning till allt. Men det fungerar inte.

Det snöar horisontellt ute och vore det inte för att jag visste att jag var tvungen att pallra mig till och pulsa mig till skolan hade jag tyckt att det var mysigt. Men jag vänder på mig och somnar om för 20 minuter till. Tillslut är jag tvungen att gå upp. Hasar mig in i duschen och känner mig trött i bröstet. Kastar en blick mot sängen bakom mig och fantiserar en kort sekund om att jag lämnar någon där som får somna om. Som jag kan väcka när jag kommer tillbaka. Någon som håller sängen varm. Men den är kall. Jag kommer ut ur duschen och inser att jag är sen.

Nöjd med att jag i alla fall handlade igår plockar jag snabbt ihop lite havregrynsgröt. Rör ned äppelmos och kollar lite på ett avsnitt av The Big Bang Theory. Som för att känna mig bekant med något. Det känns lite hemma och gör mig avslappnad. Kommer ihåg sist jag använde mig av den tekniken och skrattar lite åt mig själv. Vad nervös jag var.

Plötsligt är klockan (nåväl, kanske bara fem minuter senare men plötsligt ändock) nästan nio och jag måste skynda mig iväg. Plockar ihop mig själv och bestämmer mig för att ha skjorta på mig för värmens skull. Ser lite väl proper ut men det kan väl inte skada tänker jag när jag för tolfte gången kollar så att spisen är avstängd. Jag tittar snabbt i min telefon, konstaterar vilka salar jag ska till och störtar ut genom ytterdörren.

Väl inne i skolan knäpper jag upp allt och tar av mig så att jag slipper stöka när jag kommer in i klassrummet. Jag är redan sen och behöver inte dra för mycket uppmärksamhet till mig. Det gör ont av tröttheten när jag öppnar dörren till institutionen. Som om jag öppnar dörren med mina ögonlock. Jag tittar in genom fönstret till klassrummet och tycker det ser mörkt ut. Jag blir ställd. Det är ingen där. Jag öppnar och bekräftar min oerhörda deduktion. Tomt. Jag tittar igen i min telefon. Nej. Det ska faktiskt vara rätt. Jag kollar i labbsalen och där är det lika tomt. Jaha?

Plötsligt slår det mig. Han som skulle ha labben idag kunde inte komma till Växjö, just på grund av det väder jag så ogärna ville gå ut i. Jag börjar inte förrän klockan ett. Lika bra tänker jag och går och köper en kaffe på vägen hem. Det är inte som att jag har någon jag lämnat bakom mig. Jag är en alldeles för bra pojke för det. Men jag har ändå ont i kroppen. Fortfarande.

Just som jag tänker tanken skvätter kaffet över på min hand och bränner mig. Jag skrattar rakt ut.

En freudiansk mugg kaffe.

Det var något nytt.

Egentligen ganska enkelt liksom och så.

Jag är egentligen ganska enkel av mig. Jag vill inte ha något särskilt. Inte en framtid av något särskilt slag. De få dagar jag tänker klart och utan stress känner jag faktiskt att det inte är intressant just nu hur det blir sen. Jag vill inte ha något särskilt åtagande av något slag. Det är inte så viktigt att säga saker. Då är det viktigare vad du gör. Jag vill inte ha stora avslöjanden eller små hjärtan på facebook. Eller, ja. Jag tackar ju inte nej till det. Men det är inte vad jag är ute efter. Jag vill inte skicka för många sms och vara för mycket. Eller ja, jag menar ju inte det. Jag vill inte skriva för många ord och vara överväldigande. Men det blir liksom så när man vill mycket som man ju egentligen inte vill.

Jag är egentligen ganska enkel. Det bara trasslar till sig när jag ska säga det. När jag ska säga vad jag menar så gillar jag tydligen att packa ihop det i lite för många rosetter. Men det är inte meningen egentligen och de har ingen särskilt poäng.

Jag skulle bara vilja hålla din hand i vimlet.

Det är väl allt.

Egentligen.