Något fullständigt främmande?

Den senaste veckan har jag varit en duktig pojke. Jag har haft så mycket att göra att jag inte ens hunnit diska. Inte hunnit plocka i ordning. Härom kvällen när jag tillslut kom hem och för första gången på fem dagar inte behövde sätta mig och läsa något eller skriva något eller koda något fick jag ställa mig och diska. Nu har det gått en dag och jag är ledig. Men rastlös. Det är nu när man kommer under alla de där buntarna papper som man inser att där inte ligger något särskilt. Det är bara tomt. Det är en tragisk känsla men ingen jag tänker låta ta överhanden.

Igår tog något annat överhanden. Jag tittade på Mad Men. Jag har haft den serien i bakhuvudet ända sedan jag såg första avsnittet för något år sedan men inte hade tid att se resten. Och visst var det bra. Helt fantastiskt bra rentav. Men när jag sett andra avsnittet och klockan slog ett på natten kände jag mig så väldigt träffad. Serien är sexistisk. Medvetet så såklart och aningen mansdominerad och misogyn. Jag kände mig utpekad och började resonera precis så som serieskaparna vill.

Är jag sexistisk?

Jag vet att jag ofta skämtar om sådant, testar gärna gränserna och trycker på överdrivet sexistiska knappar för att se hur långt jag kan driva det. Och ju längre jag kan driva det och hon står på sig, desto mer gillar jag henne. För då är det någon som inte tar skit. Det är extremt sexistisk tanke. Nu är detta inte sådan jag är egentligen. Det är en lek för mig. Ett test. För att se om hon svarar med samma mynt. Jag vill att hon ska det. Men det är också en lek med något som är väldigt tabubelagt. Jag är väldigt väluppfostrad och har starka värderingar om vad som är rätt och fel. Så detta är spännande för mig. Något fullständigt främmande. Det är en akt. En lek, som jag bara prövar då och då och sedan lämnar för att återgå till mitt väluppfostrade jag. Här uppstår ju såklart också frågan om det är något man kan lämna och återgå till. Men jag är ingen psykolog och det här är ingen blogg om psykologi. Den har dock flera gånger haft undertitlar som handlar om hur det är att vara man.

Jag undrar om andra ser det. Hur tolkar andra det? Ibland blir jag rädd för att folk misstar mig för en Don Draper. Och vem är det i så fall som har rätt? En klassisk fråga där man egentligen aldrig kan bedöma och definiera sig själv utifrån andras ögon. Eftersom din uppfattning om vad andra ser alltid kommer vara just din uppfattning. Jag får ibland lust att lyfta luren för att fråga den senaste som jag säkert vet såg förbi allt det där, och spelade med. Det var nämligen så jag föll. Hon måste trumfa mig.

Jag är inte så oskyldig som jag vill låtsas om. Men inte heller så skyldig som jag hade önskat.

Makes sense?

Kanske om jag dricker whiskey och röker Lucky Strike.

Jag är förresten övertygad om att hon hade svarat med ett skratt och ett:

“Men lilla gubben.”

Publicerat av

Kalle

Bloggveteran. Säg hej @bykalle.

2 reaktioner till “Något fullständigt främmande?”

Kommentarer inaktiverade.