Att devalvera ett minne eller Genom slutna ögon

Det är knepigt det där med kärlek. Oavsett vilken sida av strecket man hamnar på tror jag att det alltid finns någon form av känslor kvar. Det är som att singla slant efter en match istället för innan avspark. Om man ska avsluta med solen i ögonen eller inte.

Jag bryr mig. Det är egentligen ett problem. Det vore lättare om man inte brydde sig. Jag har alltid sagt att jag önskar att jag vore mer av en skitstövel. Det hade blivit lättare att hantera allt då. Man kan bara vända ryggen till och gå utan att någon blir särskilt överraskad. “Vadå? Nej, men det är ju Kalle. Han är en skitstövel” hade någon sagt och ingen ifrågasätter dig, eller det du gjorde.

Jag vet ju att jag inte är sådan egentligen.

Men ibland säger jag det bara för att jag tycker att jag kan. Som att jag förtjänar lite gott ur det elände som följde. Då skäms jag.

“Mitt ex. kom sjua i Miss Thailand.”

Det känns inte som att det stämmer. Det låter mer som en pojkfantasi som han kokar ihop i sin hjärna innan han går till skolan. Men det är sant. Det händer att jag nämner det i samtal med nya vänner om kärlekar och historier. Jag har liksom inte särskilt många andra erfarenheter att komma med så den dyker upp vare sig jag vill eller inte. Och varje gång orden lämnar min mun känns det som en lögn. Som hittepå och framförallt skryt från den där pojken i gymnasiet som gjorde vad som helst för att hänga på tugget mellan skåpen. Jag tycker inte om mig själv då. Jag skäms. För det är ett orättvist sätt att beskriva någon.

Men det är en genväg. Då slipper jag gå igenom de minnen som verkligen definierar henne i min hjärna och det klarar jag inte av på daglig basis. Så jag skyddar mig själv med skrytet. För det ber jag om ursäkt. Det är fel. Som vanligt vill ju inte pojken låta omvärlden se vem han är. Den där pojken som finns inom mig. Som står på planen och fortsätter singla slant, desperat för att någon gång få rätt sida upp.

Missförstå mig inte. Det fungerade inte. Vi hade inte en chans. Denna text handlar om något annat. Om en fantastisk vän och det hon förtjänar. Om att ha solen i ögonen.

Den handlar om att det känns jobbigt att devalvera ett minne. Till en fras. Till en titel. För faktum är att hon var allt annat än just en skönhetsmiss. Och jag hoppas innerligt att hennes nuvarande och framtida respektive ser det. Ser vem hon är, den hon är när man blundar. För det kan vara så svårt. Man måste anstränga sig. Man måste arbeta för det. Det kommer inte av sig själv.

Jag kisar mot andra sidan planen.

Det är knepigt det där med kärlek. Jag skäms när jag nämner henne som Miss Thailand. Då är jag en hycklare. Men det är klart. Det gör ju detsamma nu. Men jag hoppas att hon blir sedd.

Genom slutna ögon.

Det förtjänar hon.

Det förtjänar alla.

Publicerat av

Kalle

Bloggveteran. Säg hej @bykalle.