Sorgfullt

Surret planterar sig i mig. Rotar sig så som ljud gör. Men denna gången är jag inte i min lägenhet tänker jag och sätter foten på tvättvagnen. Jag sitter i ett av fönstrena i tvättstugan och tittar in i tvättmaskinen.

Rummet går i ljusblått. Rör kryper längs väggarna och taken. Starka lysrör slåss mot höstmörkret. Jag lutar mig tillbaka och sluter ögonen. Det låter inte som en strand. Jag har inte så god fantasi, god, men inte så god. Nej. Visst låter det som en tvättmaskin. Precis så som en tvättmaskin ska låta. Och rummet ser ut som en tvättstuga och inget annat.

Men hon hade rätt. Det är rogivande att tvätta. Jag kryper upp i fönstret och lägger huvudet mot fönsterkarmen.

You are everything i ever wanted

Cary Brothers gör mig plötsligt sällskap. Det snabba och lågmälda riffet i Ride tycks hålla takten precis lagom med maskinerna. Runt, runt spelar den.

Idag lagade jag mat. Nu tvättar jag. Sedan ska jag gå tillbaka till min lägenhet. Ikväll ska jag städa. När hände allt detta? När blev jag min egen? När blev jag vuxen?

Tvättmaskinen hostar till plötsligt. Jag hajar till redo att försvara mig mot en syndaflod från en exploderande och obalanserad tvättmaskin men inget händer. Den återgår till surret.

Jag drar upp knäna mot bröstkorgen. Blir liten. Jag vet att jag aldrig var särskilt bra på att vara tonåring. Det passade mig liksom inte. Jag antar att jag aldrig var sorglös. Så där som man skulle vara när inget ännu blivit på riktigt. Nu sitter jag i ett himla riktigt fönster i en himla riktig byggnad och känner mig mer fast i mina spår än någonsin i tonåren.

Maskinen piper till och jag hoppar ned, öppnar luckan och börjar hänga upp plagg. Så nu är jag här. Där jag hoppades att jag skulle vara. Nu har jag haft någon. Nu har jag vågat. Hoppat. Älskat. Tvättat.

Varför är jag ändå så ensam?

Jag brukade alltid titta frågande på människor som jagade någon annan. Någon att känna, att älska. Jag klarade ju mig så bra utan det där. Jag förstod inte hur man inte kunde leva med sig själv. Varför man var tvungen att ha någon mer där för att känna sig bekräftad?

Nu förstår jag och önskar att jag kunde vända tillbaka till oskulden. För svårare än så här har det aldrig känts. Sorgfullt.

Visst har hon rätt. Det är rogivande att tvätta.

Men så stänger jag luckan och går.

Publicerat av

Kalle

Bloggveteran. Säg hej @bykalle.