Tekniska mackapärer

Jag stegade in i fikarummet med bestämda steg. Äntligen. Äntligen skulle jag få riktigt kaffe. Pappa hade sms:at mig på morgonen och bett mig kila över för att hämta lite post som fortfarande kom hem till mina föräldrar. Så självklart tog jag tillfället i akt för att ta en kopp, då jag själv ännu inte har en kaffekokare. Och lets face it, pulver i varmt vatten just dosent cut it för en långvarig kaffenarkoman som mig. Nöjd med att ens ha hittat till kaffeautomaten stoppar jag in kortet medan två stycken städare torkar golvet precis bakom mig. Jag nickade och log.

Jag tittade en stund och ställde sedan koppen under den närmaste kranen och tryckte på knappen. Inget hände. Jag tryckte igen, fortfarande inget. Den kanske är trasig tänkte jag och tittade runt maskinen. Städarna stannade upp och tittade på mig, jag nickade och log igen.

Igen.

Inget hände. Meh. Jag som var så kaffesugen. Sedan ser jag det. Bredvid koppen strålar en strid ström kaffe. Som det hade gjort helatiden. Jag tittar på min kran. “Vatten.”

Jahaaa, sade jag högt utan att tänka på det, tog mitt kaffe och gick.

Städarna stod kvar och flinade.

Publicerat av

Kalle

Bloggveteran. Säg hej @bykalle.