Och ute spricker natten upp

Jag känner mig som sista versen i låten. Refrängen har dalat och sinat sedan länge. Inga bryggor eller stöttepelare. Bara en pojke kvar längst bak i bussen. Han sitter och dinglar med benen. Speglar och fönsterrutor passerar och visar någon mycket äldre och starkare. Men längst bak i bussen, längst bak i låten, på sista versen sjunger jag. Refrängen fattas mig. Jag sjunger inte på den längre. Jag låter det bero. Och ute spricker natten upp.

Publicerat av

Kalle

Bloggveteran. Säg hej @bykalle.