Månad: augusti 2010

Ursäkta.

Jag ska bara gå och dö en smula till följd av krampaktiga skrattattacker.

Det finns något väldigt befriande för mig att vara där jag är nu. Jag vet inte vad det är. Men jag vet att jag är bra. Jag är en ganska okej person. Efter det första stora språnget i mitt liv känner jag mig som en stadigare person. Jag vantrivs inte längre lika mycket bland människor. Den där typen av större samling personer som förr allt för mycket påminde om tiden med de där Sort Guld-doftande festerna. De var så fyllda av krav. Press som tyngde mig och som dag ut och dag in påminde mig om allt jag inte var. Självsäker. Hörande. Kysst.

Jag spenderade en tid brottandes med någon sorts verkighetsklyvning. Jag kan inte säga att jag antar att det var det. Det skulle insinuera att jag har varit med om det förr. Att jag antar att det är så livet är eftersom det verkar hända om och om igen. Men jag har bara blivit dumpad en gång. Aldrig förr. Och tiden efter kan jag bara beskriva som en slags verklighetsklyvning. Jag antar inte det. Jag breskriver det som det. En tid då jag helt plötsligt var lika ensam som alldeles nyss. Och jag visste inte hur jag skulle skilja på då och nu. Särskilt inte i en tid med facebook, twitter och blogg som är nästlat och konstruerat att ge information om livets tillstånd varje minut utan någon som helst hänsyn till hjärtan som flytt eller nytvättade minnen.

Men det är befriande att kunna sitta och se tillbaka på det. För det måste betyda att jag inte är där längre. Jag kan slänga iväg en tanke för att visa att jag bryr mig. Det gör jag. Sådan är jag och kommer alltid vara. Jag kommer alltid vara halva mitt hjärta. För jag är en bra och ganska okej person.

Det glömde jag bort för ett slag.

Men jag antar att det är lätt hänt.

Jag har en hel del inlägg jag önskar att jag tagit bort. Som jag gärna inte hade sett att någon (kanske alla, kanske någon särskild) läste idag, eller kanske ens när de skrevs. De är rätt många de där inläggen egentligen. Kanske vart femte text. Men de symboliserar en känsla just då, i inläggets ögonblick. Sällan stämmer de längre än i några dagar. Sedan är de inte sanna längre. Så att se tillbaka på dem blir ett sätt att se att man kommit någon vart. Att se att jag inte är där idag. Att jag inte känner så idag.

Så därför tar jag inte bort dem. Inte gamla bloggar. Inte gamla texter. De står kvar och pushar mig. Hejar på mig.

Hejar på den jag är idag.

Det bästa med att nynna på en låt utan text är att man aldrig behöver sjunga fel. Inte för att sjunga rätt är min starka sida heller.

Min viktiga-saker-pärm är osedvanligt osorterad.

Wow.

Jag håller på att förändras.

Skönt.

Kanske kan jag någon dag framöver låta disken ligga en eftermiddag. Eller låta räkningarna ligga en dag eller så efter att jag fått dem.

Men nu ska vi inte ta oss vatten över huvudet.

Jag stegade in i fikarummet med bestämda steg. Äntligen. Äntligen skulle jag få riktigt kaffe. Pappa hade sms:at mig på morgonen och bett mig kila över för att hämta lite post som fortfarande kom hem till mina föräldrar. Så självklart tog jag tillfället i akt för att ta en kopp, då jag själv ännu inte har en kaffekokare. Och lets face it, pulver i varmt vatten just dosent cut it för en långvarig kaffenarkoman som mig. Nöjd med att ens ha hittat till kaffeautomaten stoppar jag in kortet medan två stycken städare torkar golvet precis bakom mig. Jag nickade och log.

Jag tittade en stund och ställde sedan koppen under den närmaste kranen och tryckte på knappen. Inget hände. Jag tryckte igen, fortfarande inget. Den kanske är trasig tänkte jag och tittade runt maskinen. Städarna stannade upp och tittade på mig, jag nickade och log igen.

Igen.

Inget hände. Meh. Jag som var så kaffesugen. Sedan ser jag det. Bredvid koppen strålar en strid ström kaffe. Som det hade gjort helatiden. Jag tittar på min kran. ”Vatten.”

Jahaaa, sade jag högt utan att tänka på det, tog mitt kaffe och gick.

Städarna stod kvar och flinade.