Lite smått charmig sådär

Jag tror jag är dömd att vara lite töntig för all evighet. Det måste ha varit någon slags ceremoni innan jag föddes. Jag lyfte upp tröjan idag och såg ned på en helt grisskär mage. Utan rutor. Jag snubblar på ord. Snubblar jag inte på dem kommer de i alldeles för rapp takt. Om jag inte pratar snubblar jag istället på diverse trappor eller pallar som tydligen placerats ut överallt utan min vetskap.

Skulle jag lyckas undvika alla fysiska hinder och finna intresse för någon av det andra könet är gensvaret något som närmast kan förknippas med moderskänslor och de sällsynta dagar jag faktiskt träffar någon av det motsatta könet tycks mitt ansikte få någon slags panikångest med tillhörande flashback till gymnasiet och stressar upp så sig till den grad att minst två finnar hittar fram ur mitt alltid urtvättade och noga skrubbade ansikte. Inte ens minnet av att ha varit med en tjej kan trumfa faktumet att jag inte är med densamma längre även om jag inte bryr mig ett dyft om henne på det sättet idag. Men jag är den som på något sätt även lyckas behandla minnet av en sommarflört med total avsaknad av coolhet.

Jag är lite smått charmig sådär. I sandaler.

Men även lite smått charmiga pojkar tröttnar på att bli grisskära varje sommar.

Publicerat av

Kalle

Bloggveteran. Säg hej @bykalle.

4 reaktioner till “Lite smått charmig sådär”

Kommentarer inaktiverade.