Språnget ut

Jag har så väldigt lätt för att strunta i saker. Särskilt när det blir vackert. Jag känner hur jag då och då faller in i samma resonemang jag hade i gymnasiet. Det har jag haft på känn en längre tid. Kanske ett halvår eller så. Att jag hellre struntar än tar tag i. Så texter som kanske hade potential på den tiden då jag struntade i om jag skulle låta pretentiös eller inte faller bort idag. De blir inte skrivna. Jag har inte orken att kämpa mig sparkandes över den där väggen av osäkerhet och tvivlan. Jag gjorde det en vår då jag var kär men kände tillslut efteråt när allt var över att hon inte hade gjort detsamma för mig. Så nu orkar jag inte. Inte idag. Inte i natt. Inte som de gånger då jag känt mig som den mest ensammaste i världen, men ändå tagit språnget ut i era armar. Ut i dina.

Publicerat av

Kalle

Bloggveteran. Säg hej @bykalle.