När han knackar mig på axeln

Då och då kommer han och knackar mig på axeln. Han tittar på mig uppfordrande. Jag kan gå och stå precis som alla andra nio gånger av tio, säger han. Men den där tionde gången. Då hinner allt ikapp mig.

Jag öppnar dörren till toaletten och smäller igen den bakom mig. I samma rörelse tänder jag också lampan ovanför spegeln. Då slår det till. Det som fram tills nu bara varit dubbelt och ofokuserat blir en stor tunnel. Plötsligt ser jag ingenting. Det blixtrar och jag blir rädd. Hyperventilerar. Synen skiftar. Jag ser rakt fram, men inte på sidorna. Jag står och för händerna längs periferin och ser hur de försvinner. Jag blinkar. Gnuggar. Skvätter kallt vatten. Skjortan är genomblöt. Slipsen stryper mig. Tankarna rusar genom huvudet. Hettan trycker på axlarna.

Jag pustar och försöker på något sätt skaka fram synen igen. Men den fortsätter flyta samman och isär. Som två landmassor under en jordbävning. Det skakar i huvudet. För i helvete, Kalle. Någonstans där bakom ligger det under ytan. Känslan av att vara svag. Trots att det gått så lång tid. Alltid är man en liten pojke.

Jag stapplar ut ur badrummet och in i det gamla rummet. Väggar av stora träbalkar och stengolv. Lokalen är vacker där middagen och festen ska hållas. Det var roligt hörde jag där jag sedan i timmar låg under en blöt handduk i bilen med obönhörligt bultande huvud och svamlade. De hurrade på långt avstånd och jag mådde illa.

Det är så lätt att glömma bort att man inte är som alla andra. Symptomen är förvisso helt olika men de har alla samma källa. Och det spelar ingen roll hur gammal man blir eller hur lång tid som går. Tanken är alltid densamma.

Det här är ett förnedrande ögonblick. Det här ska ingen se.

När verkligheten knackar mig på axeln.

Publicerat av

Kalle

Bloggveteran. Säg hej @bykalle.