Hur man klarar sig, eller så

Alltså. Okej.

Jag är inte bitter. Verkligen inte. Jag har inget att vara bitter över. Jag är verkligen inte arg heller. Faktum är att du aldrig har gett mig något att vara arg över. Du skötte allt galant. Så det jag känner nu. Den där vridande skrikande knuten. Den som får mig att nästan bli allt ovanstående. Det är bara vad som blir över när man inte har något sätt att hantera det på. Det är vad som händer när man fattas.

Men egentligen är det bara en fin och himla komplicerad komplimang.

Som en spade i huvudet ungefär.