Den stabila högerkanten

Spenderade hela eftermiddagen på stan med en vän. Mycket trevligt. Fikade på enda stället i staden som är värt att kallas café, Millas. Jag beställde en kaffe och den mäktigaste och mest dekadenta kakan där, full av kakao och kolasås. Samtidigt som vännen duckade för varje fågel som flög förbi, sist han satt där hade han blivit bombad, pratade vi om det mesta som hänt oss det senaste. Eller. Mer har hänt honom än mig. Men vi kollade på folk och diskuterade tv-serier, musik och allt som inte ryms däremellan.

Politik brukar vi inte prata om. Inte ofta. Inte heller diskuterar vi större liknande frågor.

Vi är nämligen helt olika.

Han har vissa åsikter jag aldrig hade ställt mig bakom, och jag har synpunkter han kan vara helt frågande till. Men det vet vi redan. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Vi trivs bra ändå, utan att behöva krocka eller tvinga den enes åsikt på den andra. Vi bara umgås, trivs i varandras sällskap på samma sätt sedan barnsben då vi cyklade runt, runt kvarteret. Han hade en vit cykel med blå däck. Jag hade en svart cykel med lila detaljer. Vi spelade i samma fotbollslag. Han som högermittfältare och jag som högerback. Alltid på samma kant. Men på olika höjd. Men passningarna. De gick som ett snöre mellan oss.

Någon gång har jag blivit riktigt arg på honom, han säkert på mig. Men aldrig har vi riktigt bråkat. Vi är vänner utan krav. Vi vet precis var vi har varandra på högerkanten. Vid ett litet vitt bord av trädgårdsstil. Båda med kaffe. Men han med en Americano och jag med en Cappuchino. Samma dryck, olika sammansättning.

Men passningarna.

De sitter.

Fortfarande.

Publicerat av

Kalle

Bloggveteran. Säg hej @bykalle.