Ut i ett stort svidande ingenting

Jag läser inlägget två inlägg ned och blir generad. Jag känner hur värmen stiger längs mina kinder.

Vilken sak att säga.

Att man blivit hjärtekrossad. Ååå, vad han överdriver kanske någon tänker. Jo. Jag med. Det tänkte jag i ett halvår, att det var en överdrift. Jag intalade mig precis som alla andra att jag inte alls var så illa däran. Det gör man. Det är inget konstigt. Det spelar ingen roll om man är kär i en vecka eller i ett år. Man mår lika dåligt ändå när man står där och ser någon gå och alla ens vackraste och största och mest privata känslor rinner ned på en perrong och ut i ett stort svidande ingenting. Det är hur man visar det för omvärlden som skiljer sig från person till person. Och nu menar jag kär på riktigt. Jag sysslar inte med några jävla halvmesyrer. Den var hennes att förlora.

Jag är en väldigt öppen person och det är jag stolt över. Men jag har inte bearbetat detta öppet utan motarbetat mig själv en lång tid. Inte velat vara den där som blir hjärtekrossad. Det är först nu när jag den senaste tiden erkänt detta för mig själv som jag kan gå vidare.

Anledningen till att det ibland är tyst långa stunder på denna blogg, och att det lilla som skrivs har varit torftigt, beror helt enkelt på att jag ogillar den sortens inlägg. Jag tycker de är fulla av klyschor. Men jag behöver lämna vissa av dessa nojjor bakom mig och bara skriva ändå. För egentligen betyder det inget.

Bara att jag är mänsklig.

Och lite äldre.

> Jamie Cullum – You And Me Are Gone

Publicerat av

Kalle

Bloggveteran. Säg hej @bykalle.

9 reaktioner till “Ut i ett stort svidande ingenting”

  1. Du är så himla bra Kalle, och jag vill ge dig en liten tröstande klapp på axeln och ta några steg med dig på den långa vägen, om det nu skulle vara till någon hjälp. Men jag blev själv lämnad på den där perrongen i götet en gång, i tron om att den där personen i göteborg var fyllt med det där som mitt hjärta skulle behöva. Men det var det inte. uppenbarligen, och nu har jag faktiskt inte återvänt till dit sedan dess i tron om att alla små sårskorpor ska rivas upp. Läskigt hur inlåst man kan bli för att inte skada sig själv på alla fällor där ute.

    Jag vet inte riktigt vad jag ville säga egentligen, kanske lite att du förtjänar så himla mycket att du inte själv verkar ha insett det. (please lord don’t let this be stalker-ish) ..Kanske ibland att man önskar att man själv var sådär himla bra att man kunde förtjäna dig och göra världen lite bättre för dig. Vi ser alla tillbaka på den tiden då hjärtat krossas ibland, det liksom kan ibland få en själv att inse och intala sig själv att det kanske inte hade blivit så bra ändå.

    Och nu har jag stalkat dig ännu lite mer i ett sådant här kommentarsfält och skrivit mitt egna lilla blogginlägg praktiskt taget.. I’m sorry. Men orden liksom orkar inte vara kvar på tungspetsen ibland. Men nu ska jag vara tyst (:

  2. Pojken jag som jag plötsligt insåg att jag verkligen är kär i, sådär på riktigt hej-jag-kan-inte-andas-kär i, han och en av mina närmaste vänner har börjat flörta. Blivit sådär lätt att prata med vänner. På bara några veckor. Och jag sitter varenda kväll och intalar mig att det gör inte ont, jag var inte kär på riktigt, han är inget att ha. Bara för att två minuter senare ligga i en liten hög i min säng. Men det blir bättre har jag hört. Eller så är det bara något jag inbillat mig att jag har hört.

    Och den stalker-Linda är min allra bästa vän. Onödigt för dig att veta. Men ändå.

  3. Kämpa på Kalle. Var glad dock att du kan bli kär. På riktigt. Jag försöker fortfarande. På riktigt.

  4. MrSponge, ja. Det är jag glad över. Men jag är sådan som person. Har lätt att tycka om saker. På riktigt.

Kommentarer inaktiverade.