Väderkvarnar

Jag tar tag i dörrhandtaget och rycker till. Dörren flyger upp och plötsligt tänker jag att jag har blivit jätte-, jättestark men inser besviket att det bara är dörren som är lätt. Men den ser tung ut, en sliten portdörr som sparkats på och slagits igen. Jag lämnar gårdsplanen bakom mig. Den där det solade så många tjejer att jag blev lite svettig. Inne i trapphuset ser jag lådorna på rad. Jag letar upp en särskild och klistrar på. Jag går till listan och pyntar även den. Sedan går jag upp i trappan.

Dörren står uppställd ut på loftet och jag går rakt fram. I kortänden i hörnet stannar jag framför en blå dörr. Det står 309 på den. Inget annat. Jag sätter i nyckeln och vrider om. Ett djupt andetag senare stängs dörren bakom mig och jag stannar till. Jag står i en hall. Garderober uppradade till höger och en toalett till vänster. Det är vitt och rent, och helt tomt. Jag konstaterar dock att golvet är smutsigt men jag tänker hålla principen redan nu och tar av mig mina converse. Det är tyst.

Jag går in i rummet. Två fönster längs med långsidan, med en fransk balkong emellan. Solen målar om väggarna och jag kramar nyckeln. Jag känner fortfarande dörrhandtaget i handen. Plötsligt kastas jag tillbaka. Till mitt gamla rum. Till min cykel och alla morgnar jag tagit mig till mattelektioner, pratat strunt i korridorer, nervöst planerat besök på fester med den där tjejen, eller den där, eller den andra. Jag känner smaken av min första öl, en Sort Guld med kväljningar och ångest, nervositet och ständig rädsla för att ge någon en chans att vinna, önskan om att någon dag få hålla en särskild i handen och visa de jävlarna…

Plötsligt tjuter det till.

Jag hoppar högt och tappar nästan nyckeln.

Va?

Jag ser mig förvirrat omkring. Det är tyst. Jag smyger in i lägenheten och ser mig om. Lokaliserar föremål i köket att försvara mig med. Jag stannar vid köksfönstret och kliar mig i huvudet. Då tjuter det igen.

Jag vänder mig hastigt om beredd att karata någon i magen med strumpor och dålig balans. Ingen där.

Vad fan?

Jag letar längs väggarna och stannar mitt på golvet. Då tjuter det igen och jag tittar uppåt. Jaha. Jag har kommit långt. Kämpat mot billig öl, grupptryck, balbesvikelser och sexångest. Jag har tagit körkort, på någon vänster haft flickvän och läst Hemingway i Paris.

Ändå skrämmer en brandvarnare livet ur mig.

Jag suckar, skakar på huvudet och går ut, stänger den blåa dörren med 309 på och låser. Ur fickan fiskar jag upp lappen och klistrar dit mitt namn, tittar en lång stund och går sedan ned och ut på gårdsplanen. Flickorna solar både med och utan top och jag ser generat ned i backen. Fortfarande samma blyga kille.

Nu på egen hand.

Men inte utan väderkvarnar.

Publicerat av

Kalle

Bloggveteran. Säg hej @bykalle.