Karma och piller

Det känns väl egentligen lite självklart. Kanske mer så om man tror på karma eller någon sorts balans här i livet. Med tanke på hur bra jag mådde för ett år sedan och framåt kanske det faller sig naturligt att jag hittills detta året mest sett till att kliva upp ur sängen och försökt tänka bra tankar. Det finns flera saker som har drabbat familjen den senaste tiden vilket har tagit energi från oss. Vi måste samarbeta och finnas för varandra, stötta varandra, som vi alltid har gjort. Mitt i allt detta har jag blivit tillsagd att hålla det borta från bloggen. Det är inte bara en sak utan flera som har censurerats. Detta har jag självklart inga som helst problem med. Inga alls. Det är snarare, ja, självklart.

Jag vill inte heller gå fram och säga hur fruktansvärt dåligt det får mig att må att inte kunna skriva om allt som sker, eftersom det i sin tur skulle få min älskade familj att må ännu mer dåligt. Något de inte behöver just nu. Men jag har lovat. Både direkt och indirekt att hålla isär allt.

Så idag när jag hasade runt i huset med huvtröja och en kopp kaffe konstaterade jag att det rent fysiskt kändes riktigt tungt. När jag skulle cykla hem igår kändes det tungt. Och dagen innan det. Det värker i benen som är så otränade att de smickrar en löskokt sparris. Det känns tungt att andas. Jag har gått och väntat på att min allergi ska slå till och nu har den gjort det. Jag ställde ned koppen och stoppade i mig ett litet piller. Jag går sedan och borstar tänderna, byter om till jeans och tar på mig jeansjacka och converse. Jag lindar sjalen runt halsen och tar på mig mina tonade solglasögon i plast från Stadium. Jag hoppar på cykeln och tar mig ut till campus, går runt och andas tungt. Jag rätar på ryggen och jobbar stenhårt.

Och låter ingen veta att pillret egentligen är ett substitut för något annat.

En kram till exempel.