Plötsligt var jag där själv

Jag hade lätt för att håna Håkan förr. Killen kan ju inte sjunga. Inte ens lite. Och recensenter hyllar honom som de insnöade popsnören de är med scarfs och udda strumpor. Använder metaforer om folköl, 40-års-kriser och pojkrum i samma mening. Allt för en kille som stod och brölade “Koooooom igen Leeenaaaaaahhhh!” på en scen och blev Håkan med mer än Gullbergs kaj, Göteborg och Mölndal. Till synes helt utan större anledning. Jag fnyste åt honom.

Sedan åkte jag till Göteborg och blev kär. Jag stod på en balkong och såg ut över Guldheden och spårvagnar. Satt på trappan vid Götaplatsen och kommenterade Poseidons bidé-staty. Gick på gatorna och hade en känsla av till synes inget alls. En känsla av tom frihet från allt som tyngt mig de senaste åren. Plötsligt brydde jag mig inte om hur det skulle gå på utvärderingar, intagningar eller sommarjobb. Det var inte så att jag bestämde mig för att sluta bry mig. Det gjorde jag inte. Men det fanns kvar men utan att vara viktigt. Jag blev mer mig själv än någonsin, och allt bara för att jag då och då höll hand på avenyn. Något jag också hånat förr. Människor som var helt insnöade på förhållanden och torra Sex and the City-fantasier om att jaga den rätte. Plötsligt var jag där själv.

Rosig om kinderna på avenyn och nynnandes på Håkan.

Jag tror man behöver uppleva kärlek i Göteborg för att förstå honom.

> Håkan Hellström – Den Fulaste Flickan I Världen

Publicerat av

Kalle

Bloggveteran. Säg hej @bykalle.

3 reaktioner till “Plötsligt var jag där själv”

Kommentarer inaktiverade.