En varm, fucked up famn

På något sätt har det blivit en fristad. En hamn där mina tankar klarar av att vandra fritt utan att ständigt snubbla och skrapa sig på knäna. Det brukar bli så när jag börjar om. Nästan alltid. Synd bara att man inte kan börja om varje dag. Det hade jag tyckt om.

Så min tankspriddhet är mig något positivt. Så måste det vara. Skönt att själv komma till slutsatsen att ens fucked-up-ness drar mig framåt, och inte någon annan. Bättre att föregå.

Än att förgås.

Jag rotar djupt nere i säcken efter mina ord. De har varit svåra att få fatt på. Men jag saknar dem. Famnen av att veta. Av att ingenting är omöjligt under mina händer.

Den famnen är varm. Och väcker mig drömmandes om natten.

Publicerat av

Kalle

Bloggveteran. Säg hej @bykalle.