Månad: april 2010

Jag hade lätt för att håna Håkan förr. Killen kan ju inte sjunga. Inte ens lite. Och recensenter hyllar honom som de insnöade popsnören de är med scarfs och udda strumpor. Använder metaforer om folköl, 40-års-kriser och pojkrum i samma mening. Allt för en kille som stod och brölade ”Koooooom igen Leeenaaaaaahhhh!” på en scen och blev Håkan med mer än Gullbergs kaj, Göteborg och Mölndal. Till synes helt utan större anledning. Jag fnyste åt honom.

Sedan åkte jag till Göteborg och blev kär. Jag stod på en balkong och såg ut över Guldheden och spårvagnar. Satt på trappan vid Götaplatsen och kommenterade Poseidons bidé-staty. Gick på gatorna och hade en känsla av till synes inget alls. En känsla av tom frihet från allt som tyngt mig de senaste åren. Plötsligt brydde jag mig inte om hur det skulle gå på utvärderingar, intagningar eller sommarjobb. Det var inte så att jag bestämde mig för att sluta bry mig. Det gjorde jag inte. Men det fanns kvar men utan att vara viktigt. Jag blev mer mig själv än någonsin, och allt bara för att jag då och då höll hand på avenyn. Något jag också hånat förr. Människor som var helt insnöade på förhållanden och torra Sex and the City-fantasier om att jaga den rätte. Plötsligt var jag där själv.

Rosig om kinderna på avenyn och nynnandes på Håkan.

Jag tror man behöver uppleva kärlek i Göteborg för att förstå honom.

> Håkan Hellström – Den Fulaste Flickan I Världen

Alltså, hur gärna vill man inte se den här? En dokumentär som är in the works om den nya kreativiteten som sprids av vår generation över världen.

Awesome.

psst: Newton Faulkner – I Need Something

På något sätt har det blivit en fristad. En hamn där mina tankar klarar av att vandra fritt utan att ständigt snubbla och skrapa sig på knäna. Det brukar bli så när jag börjar om. Nästan alltid. Synd bara att man inte kan börja om varje dag. Det hade jag tyckt om.

Så min tankspriddhet är mig något positivt. Så måste det vara. Skönt att själv komma till slutsatsen att ens fucked-up-ness drar mig framåt, och inte någon annan. Bättre att föregå.

Än att förgås.

Jag rotar djupt nere i säcken efter mina ord. De har varit svåra att få fatt på. Men jag saknar dem. Famnen av att veta. Av att ingenting är omöjligt under mina händer.

Den famnen är varm. Och väcker mig drömmandes om natten.

Den här reklamen tycker jag är lite fin.

Jag tror på någon sorts balans. Det jag upplever som riktigt jobbigt är lätt för någon annan. Vi har alla upplevt samma saker. Det jag berättar om har ni också känt någon gång. Det är det som gör något värt att säga. Det skapar något jag upplever som karma. Alla människors samlade olyckor och lycka måste på något sätt bli noll. Det jämnar ut sig i längden.

Så jag kryper ned i sängen, knäpper händerna bakom huvudet och tänker att tydligen är det någon där ute som mår riktigt jävla bra just nu.

nanana: Moneybrother – Positive Vibrations