På en skitig buss

Jag lutar huvudet mot rutan och blundar. Solen är varm och jag känner hur stadens nakna träd dansar förbi. Någonstans där ute känner jag ingenting. Jag längtar dit. Man får betala mycket för att vara den man är. Som i mitt fall. Jag är väldigt allvarlig, seriös och känslomässigt engagerad. Det är så jag lever och tar del av allt. Saker och ting är viktigt för mig. För viktigt? Ja. Men det kan inte hjälpas. Nu är man som man är och man tycker som man tycker och då mina barn, ibland, blir det väldigt jobbigt att sitta i solen och minnas sommaren.

Även om det bara är på en skitig buss.

Publicerat av

Kalle

Bloggveteran. Säg hej @bykalle.