Framåt ett

Igår var en bra dag. Fast just nu minns jag inte vad jag gjorde under dagen. Alls. Vilket ju kan förefalla märkligt. Men det braiga med dagen kom inte förrän senare. Så då spelar det ju ingen roll om jag har selektiv minnesförlust. Kvällen spenderades ute på campus med nya vänner och mycket mat. Inklämda i en klassisk tvåa satt vi sju-åtta trötta studenter och frossade glatt i pizza, Ben & Jerrys, diverse chips-sorter och dip. Vi avverkade Cloudy with a chance of meatballs, som jag redan sett men inte motsatte mig att uppleva igen, och Harold and Kumar goes to white castle, som jag har sett minst sju gånger och skrattade åt lika mycket som alltid. Framåt ett pallrade jag mig så tillslut därifrån och kände mig tillfreds med allt och tänkte att klockan gärna får vara framåt ett på natten snart igen ute på campus när jag går där för det var ganska mysigt på ett lite hiskeligt sätt. Och lamporna var fina också tänkte jag och tog kort.

Trots allt

Breven jag skrivit i huvudet och på papper brinner upp. Minnet har suddat ut det mer och mer. Jag går upp för den där kullen, med rötterna och stenarna. Vadar genom det höga gräset och snubblar lite. Du flämtar bakom mig. Solen står lågt och värmer i nacken. Väl uppe stannar jag och känner hur hjärtat bultar. Det är väl inte det att jag är blödig. Men jag kommer alltid vara där mitt hjärta slår. Jag tar ett djupt andetag och knäpper upp min jacka. Luften känns ändå klar. Jag tittar ut. Först är jag bländad, men väntar jag lite kryper silhuetten av Göteborg fram. Alla hustaken vandrar längs horisonten och jag tänker att det faktiskt är bra mycket vackrare än mitt Växjö. Jag bestämmer mig för att säga det till dig och vänder mig om. Men du finns inte kvar. Jag ser dig inte längre. Jag håller ingenting i händerna och känner ingen värme i nacken. Jag tittar upp igen och känner hur hjärtat fortfarande slår. Stenarna känns kalla när jag slår mig ned och knäpper händerna. Jag kommer alltid vara där mitt hjärta slår. Även om det inte är för dig längre. Jag saknar det inte. Du var nog bara en solkatt trots allt.

The ultimate outlaw

Love is the ultimate outlaw. It just won’t adhere to any rules. The most any of us can do is to sign on as its accomplice. Instead of vowing to honor and obey, maybe we should swear to aid and abet. That would mean that security is out of the question. The words “make” and “stay” become inappropriate. My love for you has no strings attached. I love you for free.