Att hålla hand och avslöja sig

Funderar på det där med att vara sig själv. Det är ju egentligen bara bullshit. Du är aldrig dig själv. På ett eller annat sätt anpassar du dig till din omgivning. Ingen vet det mer än jag som lättare än oftast glider med och låtsas höra, låtsas förstå. Man nickar och ler utan att veta vad man nickar och ler åt. Men då har man ju i alla fall nickat och lett och om det skulle vara helt åt skogen så har man i alla fall varit en trevlig och förvirrad idiot som nickar och ler hellre än något annat.

Men när man älskar. Eller börjar känna att man älskar. Så sänker man garden. Man berättar om vad man brukar göra. Man avslöjar sina tells. Så när det väl tar slut sitter man där och känner sig dum och avslöjad. Nu finns det ju en till människa där ute som vet. Som vet att jag bara är jag. En liten pojke. Som jätte gärna håller hand.

Men det är nog det som gör att man växer lite.

Jo.

Det tror jag.

Det vore fint i alla fall.

Publicerat av

Kalle

Bloggveteran. Säg hej @bykalle.

6 reaktioner till “Att hålla hand och avslöja sig”

  1. Även om man känner sig dum och avslöjad av att berätta sina ‘tells’ för någon annan, så känner man sig otroligt speciell när någon annan berättar sina för en. Det är liksom en enorm charm i att få veta de där småsakerna om en person man gillar.

    (=

  2. Var går gränsen mellan orginal och kopia? Att vara sig själv eller någon annan, eller bara vara sin egen skugga. Jag vill gärna kämpa för rätten att vara mitt eget orginal, med rätten att tänka och yttra mig eller bara tiga.

  3. Aah vad fint skrivet! Men det ar ju alla tells som ar det fina,gor ju alla mera manskliga,oavsett vad som hander sedan. Rock on.

Kommentarer inaktiverade.