Minnet av Vasagatan

Jag låter filmen stå på. Reser mig upp ur soffan och den varma filten. Jag har som den mjukis jag är såklart sett “You’ve got mail” one too many times. Men jag behövde se något menlöst och trevligt. Något oviktigt. Det är så kallt här. Jag strosar ut i hallen bakom mitt rum och drar på mig min huvtröjja. Nu för tiden knäpper jag huvtröjjor hela vägen upp. Inte just för att det är kallt. Tankarna vandrar runt. Jag har tappat det fria och ocensurerade. Det känns som en oskuld ungefär. Man står på andra sidan erfarenheter, kall och reserverad. Stora saker händer runt mig och jag känner mig som en belastning. Jag måste härifrån. Lämna hemmet innan jag kostar för mycket. Men jag vet inte hur jag ska göra.

Och mitt i allt, mitt i all planering för att klara av och hinna med och ta tag så kommer jag på mig själv med att fantisera om att stå utanför ett alldeles särskilt Espresso House på Vasagatan med stora snöflingor dalandes runt mig. Men jag vet inte om jag vill gå in längre, inte på samma sätt som förr. Men ändå står jag kvar.

Kvar i likgiltig snö.

Och tittar in.

Med eftertexterna rullandes går jag och kokar mitt eget kaffe.

> Thåström – Men bara om min älskade väntar

Fanfanfan

Vill gärna ägna denna blogg mer tid. Men jag är så trött, så trött. Seminarie idag, som i och för sig gick förhappandevis galant, sedan hem för att plugga till omtentan i ekonomi på lördag. Imorgon tillbaka till skolan för att jobba på rapporten med partnern. Det fungerar i och för sig bra det med och är riktigt roligt. Men det är mycket. Och jag är trött. Och någonstans här mellan himmel, fågel och vatten ska jag få in nulägesanalysen i marknadsföring på måndag och den har jag inte satt i bläck än. Inte på långa vägar.

Nu: Kaffe, Thåström och huvudvärk.

Bara lite.