Kapitel 4: För en lång, lång tid

Jag sitter där igen. På en bänk som hade kunnat vara som vilken som helst.

Det är som om det vore något speciellt med att löven faller. De tar med sig kraft till marken för att den ska orka med vintern. Kvar står vi nakna och fryser. Och har bara varandra. Jag stannar hemma denna våren. Flytten flyttas till sommaren. Mamma mår bra av att du är hemma har pappa sagt. För att inte tala om pappa själv. Älskade far.

Svåra och kalla tider gör att man värdesätter det man har. Om någon kommer till dig och säger att möjligheten finns, hur liten den än må vara, att någon av dem du älskar kan tas ifrån dig ser du så tydligt. Då ser du så klart genom löven som skymmer sikten. Att det som är värt någonting är det som lättast faller till marken. Och det är upp till dig att vara stark. Tidigare har jag levt i historien. Skrivit om vad som varit, gymnasietider och fester. Jag har skrivit om vad jag saknat och inte haft. Nu ser jag vad jag har. Och vad jag håller i så hårt jag kan. För vi ska klara det här. Allihop. Vi är starkare än något annat.

I mitt huvud stormar minnen, minnen av Guldheden och den vita bänken. Värmen i nacken och känslan av att vara stark för någon. Hon sade att hon inte var beredd att kämpa för något hon visste förr eller senare skulle ta slut. Visst är det en fin tanke på sitt sätt. Men hade jag vetat det när vi träffades så hade jag inte kämpat så hårt. Jag som slogs vilt och förtvivlat för att komma över mina egna osäkerheter och spöken för att orka, för att klara av att släppa in någon. Hade jag vetat då hur hon skulle komma att resonera hade jag inte kämpat så hårt. För om du inte är beredd att kämpa för någon, vem ska då kämpa för dig?

Man kan alla skavanker. Alla små sprickor i fasaden och alla fuskbyggen. Man känner till dem. Men trots eller kanske snarare tack vare skavankerna älskar man ändå. Man kämpar för vad som är värt att kämpa för. Man står upp och är stark för människorna omkring sig. Visst är kärlek en viktig del av ekvationen. Men alla som kan sin snubblande gymnasiematte vet att ett ex inte gör en kurva.

Jag säger inte att kampen är viktigare än kärleken. Inte att du ska slåss för vad som helst. Men jag säger att det inte alltid går på spårvagnsräls. Det blommar inte året om. Det kommer bli tungt och svårt. Löven kommer falla. Då är jag den som står kvar. Sådan är jag. För om det kommer en vår, även om ingen vet säkert, så vill jag vara där för att se den. Det kan kallas dumdristigt. Men jag är hellre en lycklig idiot än någon som ger upp.

Det är som om det vore något speciellt. Blundar jag känner jag hur jag sitter på den där bänken. Ensam i skinnjacka och väntar på spårvagnen. Runt mig faller löven. Stormen av minnena river i mig. Men jag fryser inte. Jag lutar mig framåt och lägger armbågarna mot mina knän. Någonting säger mig att du kommer bli borta en lång, lång tid. Jag reser mig upp och möter tåget med blicken.

När löven faller är jag den som står kvar.

Sådan är jag.

En lycklig idiot.

> Håkan Hellström – För En Lång Lång Tid

Publicerat av

Kalle

Bloggveteran. Säg hej @bykalle.

9 reaktioner till “Kapitel 4: För en lång, lång tid”

  1. Du skriver så fint att man ibland glömmer bort sina egna tankar en stund. Om nu det där låter logiskt. Inte för att det spelar någon roll. Men man kan ju försöka låta lite vettig när man kommenterar på sin favorit blogg. Och nu svamlar jag. Men ja, fin blogg, fin header, fint skrivet. Fin människa helt enkelt.

  2. Julia, tack så jättemycket. Det är en fin komplimang att kunna få någon att glömma bort sina tankar för en stund.

  3. råkade klicka in mig här och nu är jag helt fast. det är inte ofta man hamnar på en blogg där någon skriver såhär genuint och vackert.

Kommentarer inaktiverade.