2 reaktioner till “Moron”

  1. Ibland har man ett oförklarligt behov av att plåga sig själv. Man behöver ersätta tomheten med något. Vad som helst. Smärta om det är det enda som bjuds. Tror ändå att det är bra, iaf en liten stund. För på något sätt hittar man där nere i skiten styrkan att gå vidare. Har man minsta driv i kroppen blir man till slut så spyfärdigt trött på sitt eget ältande att man börjar klättra uppåt. Det är bra. Säkert kommer du lockas ner igen, men vägen upp blir kortare för varje gång. Tro mig, jag vet. Du är inte dum, det är bara så man fungerar. Kärlek till dig.

Kommentarer inaktiverade.