Bronsfärgade ögon

Det hade varit lätt att gå iväg bitter.

Det fläktar mot mig där jag står lutad mot dörrkarmen. Jag studerar dig. Du står lättklädd i köket med ryggen mot mig, vacker som få. Du rör dig mjukt och vant när du snabbt slänger ihop gröten. Och du ska inte ens äta den, det är det bara jag som ska. Köksfönstret står öppet och släpper in den bästa sommaren i mitt liv. Vi har precis vaknat efter ytterligare en natt tillsammans och går upp till ännu en oplanerad dag. En sommardag som bara rymmer oss två och inget annat. Jag pustar, du vänder dig om och frågar vad jag gör.

– Jag memorerar, svarar jag.

Att gå in i något man vet ska ta slut, väldigt snart, är jobbigt. Oavsett vems idé det är i början eller i slutet är det jobbigt. Även om båda vet det. Hösten kommer ta död på oss. Den varma sommarvinden är den som håller oss vid liv tänker jag. Jag tittar ut genom fönstret mot göteborg och önskar att julidagen kunde rivas ut ur kalendern, vikas ihop varsamt och läggas där ingen fann den. Där inget kunde skilja oss. Jag går fram till dig och lägger armarna om dig bakifrån. Nosar dig i nacken. Drar med skäggstubben längs nacken och ned mot nyckelbenet så att du ryser. Du frågar vad vi ska göra idag.

– Jag vet inte, svarar jag. Och jag bryr mig inte.

Att säga så hade varit otänkbart för mig, tills du fick mig att sluta tänka på nästa timme, nästa dag eller nästa vecka. Det är märkligt att hitta livet just här och just nu i en liten lägenhet i göteborg. I ett par svagt österländska och djupt bronsfärgade ögon. I en gammal lapp jag hittar i ditt anteckningsblock. I en gryta med gröt för två fast egentligen bara för en. Du envisas med att göra den för att du vet att jag behöver äta. Och inte får jag hjälpa till. Det är ju bara gröt.

Det har varit svårt att beskriva hur jag mår på sistone. Att sätta ord på vad det är som händer och vad som har hänt. Det är svårt att sätta ord på den absolut första tokigt flämtande och rusiga kärleken i livet. Det är svårt att beskriva hur man känner sig när man för första gången givit bort en del av sig själv under två varma sommarmånader och väntar på returpaketet.

Det hade varit lätt att gå iväg bitter. Att ilsket vilja slåss och förbanna. Att leta fel. Att kräva svar. Men jag vet att kärleken är flyktig. Att den är hänsynslös. Att det räcker med att bara råka lämna fönstret öppet för en sekund och plötsligt är den borta med vinden.

Men jag har minnet kvar av julidagen. Av ditt stora hjärta. Varsamt ihopvikt och lagt där ingen finner det.

I minnet av den första kärleken.

Jag blundar, tar ett djupt andetag vid dörrkarmen, vänder mig om och går.

Tack.

För dig.

Publicerat av

Kalle

Bloggveteran. Säg hej @bykalle.

11 reaktioner till “Bronsfärgade ögon”

  1. *myser* Ännu ett härligt Kalle-inlägg som jag inte hann med att läsa sist jag var här.

    Och tack ändå. Jag har förstått att du är ute på annat håll numera. Men titta in till mig om du kommer på något riktigt bra :)

  2. Anna, tack. Och jo, lite så är det kanske. Bloggandet är inte lika intensivt nuförtiden.

    mia, :)

    Svarthajen, thx! Lite kletig text, men den behövde skrivas. Har väntat på den ett tag.

  3. Grymt bra. Det är erotik för ögonen att låta dem vandra över de välformade orden.

  4. Finaste bror, du skriver så underbart vackert. Din insida är något alldeles utöver det vanliga. Och syster är stolt, varm i hjärtat och rörd till tårar.

Kommentarer inaktiverade.