Demokratisk ketchup

I intervjun i tidningen kom diskussionen upp om vad som är bra bloggande och inte. Intervjuaren i fråga var ett stort fan av Blondinbella och jag kunde såklart inte låta bli att hugga lite, och diskussionen var igång. Vad är bra bloggar? Vad är rätt och vad är fel?

Jag känner att jag har ett antal väldigt olika typer av förebilder i bloggvärlden. Å ena sidan rent skriftliga, där stil, uttryck och val av innehåll har färgat mig. Men också rent moraliska förebilder i bloggare jag anser gör internet till en bättre plats. Som utnyttjar sin position och massans kraft till att göra större skillnad än på unga flickors köpevanor.

De är dessutom bra exempel på vad som är positivt med internetdemokratin, som annars får mycket skit. Många menar att massan i tex. Wikipedia, Facebook och bloggosfären släpper fram dårfinkarna. Ja, det är förvisso sant. Men dårfinkarna är inte fler här än på busshållplatser, i tidningskolumner eller i korvkön en vanlig sketen tisdag. Det råkar bara vara de som ibland skriker högst. Tekniken är till för alla och är lika demokratisk som ketchup. Låt ingen lura i er annat.

Min första bloggförebild, och egentligen den största, är Silverfisken. Jag läste hans blogg parallellt som jag skrev min allra första för sex-sju år sedan. Jag minns att jag till och med mailade honom och ställde ett antal försynta frågor. Som jag faktiskt fick svar på. Hans väldigt personliga och självironiska stil är den som ligger till grund för min egen. Det går kanske inte att se nu, hans blogg har förändrats kraftigt de senaste åren som med alla liv, men hoppar man tillbaka till hans gamla och börjar läsa i arkivet ser man det direkt. Det är nästan skamligt hur likt jag skriver ibland. Det är en typ av bloggande som är väldigt stiliserad. Den har en struktur och en vilja att underhålla på bloggarens egen bekostnad. Man berättar om vardagen på ett sätt som förgyller en annans. Man bidrar till ett skratt eller en tår bara genom att vara sig själv. Det tycker jag är det bästa av bloggandet och ganska långt ifrån medias ytliga syn på det.

Exempel: Down with the hoes in finance, Man in the mirror, Ett rent helvete

En annan förebild är Prankmonkey som alldeles nyligen skrev om Kommunen Vellinge. Detta är ett klockrent exempel på det positiva man kan hitta i bloggosfären. Han hoppar inte bara på drevet mot den lilla byn som tydligen klarar sig bra utan omvärlden och dess livsfarliga flyktingbarn på gatorna, han startar också en Facebook-grupp med orden “Ingen frågade oss om vi vill ha Vellinge här?”. Brilljant. Han har också en egen Unicef-insamling på bloggen som motpol till mailen han får från diverse företag om erbjudanden och länkar. De som hyllar Kensas, Kissies eller Blondinbellas “kvinnliga företagsamhet” får gärna ta sig en titt. Kanske lär de sig något om The Wisdom of Crowds.

Eff har jag alltid tyckt om. Jag tror säkert att det är han som påverkat mig mest på sistone. Hans korta och koncisa sätt är hejdlöst roligt och intelligent på en och samma gång. Han har dessutom en språklig kreativitet som fler borde ta del av. Han skriver precis så som han tänker. Det finns inget överflödigt, inga utsvävningar. Han har skrivit flera av de mest briljanta inlägg jag vet, som till exempel: “Idag cyklade jag i en herrans fart förbi två emo-människor samtidigt som jag visslade högt på “Gud har öppnat pärleporten”. Nöjsamt. Nu: pasta och Keith Jarrett.” Genialiskt.

Jag skulle förstås kunna hålla på i all evighet. Men här får jag sätta punkt. Detta är bara några som format mitt bloggande. Det finns långt fler. Även utan för bloggosfären. Har ni inte läst dessa så vet ni ju nu vad ni ska göra nästa gång ni inte kan sova.

Det är bara att börja träna scrollfingret redan nu.

Publicerat av

Kalle

Bloggveteran. Säg hej @bykalle.